Hipp hipp hurra

för mig idag. Idag fyller denna bloggerska 34 år. Det kan man aldrig tro.
Dagen till ära bär Oliven jordgubbsklänning. jag själv? Mysbyxor än så länge.

Oliven ville börja fira mig vid 04 inatt, så denna födelsedagskropp e trött.

Helgen

Helgen har varit fylld med besök. I fredags gjorde vi en roadtrip till Karlskoga och besökte Andys bror.
Och sover man i Karlskoga och inte orkar laga mat, då är det en kebabpizza på Mem&Zin som gäller. Det är den godaste kebaben i hela stan. Dessutom har jag inte hittat någon god kebab här i Karlstad, så kebab blev det i fredags.

Oliven gillar att hänga med de stora grabbarna som ni ser.

På lördagen kom Andreas mamma och syster för att hälsa på (mest Oliven). Även den dagen var mkt mys.

Fina faster blev helt såld på Oliven och det var ömsesidigt. Olivia skrattade högt flera gånger åt både faster och farmor. Satan vad härligt det är att höra. Då smälter mammahjärtat.

Idag kom pappa/morfar och hälsade på. Någon (missjoi) fyller ju liksom år imorgon och pappa kom därför in med present och blöjor. Kan man få någon bättre present än blöjpaket? Det går ju liksom åt ett par stycken om dagen.

Nu på eftermiddagen tog jag med mig mammi och handlade på Maxi. Jag vann kanske världens bästa present för 2 veckor sedan som kommer att levereras imorgon någongång mellan 17-22 imorgon. Mer info kommer. Ska bli riktigt roligt och intressant att testa detta koncept!

Kvällen kommer att spenderas i soffan, lite lätt utslagen. Jag är så sjukt trött ( jag har liksom en bebis som vaknar 06 jämt nu och vaknar typ varannan var tredje timme varje natt för puppning). Ska försöka hålla mig vaken till Big Brother. Den där Rodney har ju redan varit ” otrogen ” mot sin ”fästmö” som blev utröstad nyss. Fyra dagar tog det.. äkta kärlek? I think not. Tragisk person.

Nu blir det risgrynsgröt för blodsockret börjar sjunka känner jag.

Hej hopp

Lördag

Satan vilken underbar dag man vaknade upp till idag då! Lite skillnad från igår det. Hörde förresten att det ska bli 8-9 plusgrader i veckan! Sweet lord så skönt.

Känns verkligen som att våren är här för att stanna, and I love it!

Idag blir det besök av Andys familj och så blir det storhandling ikväll. Barnbidraget kom ju igår och jag tror Oliven vill att vi ska handla mat för det.

Imorgon kommer pappa och eventuellt fler folk. Han var kryptisk och ville inte säga så mycket mer än så. Har en aning om att eventuellt mina fastrar kommer med. Det är inte jag som lockar, det vet jag.

Kan vara en bebis som kallas för Oliven.

Återkommer i afton med lite mer info om något annat.

Ha en underbar dag!

Lördagsnöjen då vs nu

Favorit i repris

Då: För cirka 2 år sen knäppte man upp en gör-mig-iordning öl och ställde sig i duschen vid 16-17 tiden.
Nu: Nu knäpper jag upp byxorna för att få plats med godis och dricka. Duscha gjorde jag igår… eller var det dagen innan??

Då: Garderoben låg slängd på sängen för att kunna försöka hitta ngt att ha på sig.
Nu: Garderoben ligger slängd på golvet då man inte har något att ha på sig.

Då: Fejset skulle spacklas och håret tuperas, lockas, plattas, sprejas ?
Nu: Fejset känns som om det skulle behöva spackel och håret har spya, kräka och tovor.

: Musiken dånade ur högtalarna och man väntade på att tjejerna skulle ringa på dörren.
Nu: Bebisskrik dånar ur bebismun och man undrar vem det egentligen är som kommer när det ringer på dörren.

Då: Allteftersom alkoholen började göra sig påmind i kroppen började dansbenen att röra sig.
Nu: Allteftersom mjölken rinner till i bröna börjar Olivia få myror i benen.

Då: Man funderade på var man skulle ta vägen på kvällen, Koriander, Blue moon eller Röda Rummet?
Nu: Man funderar på vad man egentligen har gjort under dagen?

Då: Man var yr av alkohol och glad i brallan.
Nu: Man är yr av sömnbrist och man är glad om man har brallan på sig.

Då: Dagen efter mindes man inte allt vad som hände dagen innan, men man vet att man hade roligt.
Nu: Morgondagen minns man inte riktigt vad som hände dagen innan, men man vet att man hade roligt.

Promenad i arla morgonsol

Nja, kanske inte riktigt arla, men det känns ändå tidigt när man tog på sig ytterkläder och packade Babybjörnen full med Oliven och befann sig på gatan redan klockan 11,00!

Herregud vad man hinner mycket när ens barn bestämmer sig för att det är morgon redan vid 06-snåret. Redan idag har jag tagit rätt på all tvätt från igår, plockat ur diskmaskinen, ammat 2 ggr, ätit frukost själv, postat Tradera försäljningar och tagit en promenad på 40 minuter.

Och här sitter jag, vrålhungrig. Nu får det bli lite lunch och Hem till gården. Sen blir det nog lite städ.

En annan har ju inte tid å lata sig, som vissa andra .. *harkel harkel* inga namn nämda

Vår

Herregud så härligt det är att vakna (oavsett om klockan är 06,00) och mötas av ljuset (och av Olivens joller).
För mig är våren den bästa av årstider, tätt följt av hösten. Jag älskar ljuset, den värmande vårsolen, endorfinerna som spritter i hela kroppen.

Jag älskar lukterna (oavsett om det luktar skit när tjälen släpper), jag älskar gruset jag drar in under skorna i hela lägenheten, jag älskar att se när det knoppas och droppas överallt.

Jag kan till och med se tjusningen i att se gömda cigarettfimpar och hundbajsar som kommer fram ur snön och visar sitt fula tryne. (hmm… nja, kanske inte, men ja.. ni förstår).

Det är mysigt att möta folk igen på gator och torg, folk som varit instängda i sina lägenheter och hus sedan urminnes tider (läs början av senhösten). Dessa folk kryper fram och helt plötsligt kryllas det av leende människor i affärer, på uteserveringar och i trapphuset.

Helt plötsligt blir man varse om hur mycket folk det faktiskt bor i Sverige.

Depressioner släpper. Kärleken spirar återigen. Lusten kommer tillbaka.

Folk börjar få panik.. shit.. ”snart är sommaren här och jag vill inte bada i vassen”.

Helt plötsligt blir det fullt på Friskis och Svettis. Passen är fullbokade, det är väntetid till maskinerna på gymmet.
Kärlekshandtagen man vårdat och tagit hand om under vintern (det är ju allt gött att ha lite att ta i) blir helt plötsligt synliga  och framhävs helt plötsligt i allt man har på sig. Var sjutton har de varit under hela vintern?
Nyårslöftet om att börja träna (igen) gör sig påmint och skaver bak i hjärnan.

Ändock är våren helt fucking amazing.

För mig skulle jag lätt klara mig med vår året om.. ja och så lite höst också då och kanske ett par veckor sommar då. Men sen får det vara bra.

Babyrytmik på schemat

Idag vandrade jag och Oliven ner till Betlehemskyrkans babyrytmik. Jag är ju lite sjåpig sådär så jag har velat vänta tills hon blev 3 månader för att ta ut henne ”offentligt” och träffa andra barn och delta i diverse aktiviteter. Mycket på grund av RS virus – smitta m.m.
Men idag bar det alltså iväg. Vi kom dit precis klockan 13,00 när det skulle börja. Och då jag inte varit med förut hade jag ju ingen aning om vad man skulle ha med sig eller något.

Jag struttade in med skorna på och Oliven på vänsterarmen. Såg plötsligt att alla barn låg på en gossig filt på golvet.

oooppss..

Gossig filt – not check. Sprang ut i vagnen och hämtade hennes lilla tunna filt (som säkert blir ganska så not så gossig på golvet) och sprang in igen till det lilla sångrummet. (Till saken hör oxå att jag och Oliven, ja mest jag, gick fel först och gick upp för en enorm trappa och letade efter sångrummet i öppna förskolan – big suck).
Väl inne fick vi presentera oss för alla de andra barnen och mammorna i gruppen (japp bara mammor där) och så satte det igång.

Mycket pedagogiska sånger och upprepningar. Olivia ville stå hela tiden (så vi slapp den ickegosiga filten på golvet) och titta och började till slut sjunga, på sitt sätt då – gurgel med 2 nävar i munnen.

Efteråt var Oliven jätteglad och sprallig, det märktes verkligen att hon gillade det. På något konstigt vis hamnade vi på Lindex och köpte byxorna jag så gärna ville ha. Hittade även en jättefin jeansskjorta i strl 68  på rean och även ett par svarta mjukisbyxor i strl 68. Lika bra att passa på

Väl hemma pratade hon som aldrig förr. Numera pratar hon helst med 2 nävar i munnen konstant. Som ni ser själva, är det inte så lätt att förstå och höra vad hon säger när hon ser ut så här:

Att leva med katastroftankar del 1

Att leva med katastroftankar är att vakna upp en dag och inse att du och alla andra kommer dö någon gång. Ingen vet när och ingen vet hur. Det är bara något som alla kommer vara med om.

Det hände mig. Det gick från en dag till en annan och jag blev extremt varse om att jag kan dö när som helst. Och alla jag känner, alla nära och kära, kommer ju oxå dö. Det kan ske redan i nästa sekund, ingen som vet.
Jag gick från en dag att inte bekymra mig så mycket för över vad som kan ske, till att oroa mig konstant. Jag tänkte på att man kan bli mördad, bli överkörd, påkörd, överfallen, få hjärnblödning m.m. Mest av allt så kom jag på att alla de här sakerna kan drabba de jag älskar mest av allt på jorden. Jag ville ha kontroll på alla runtomkring. Konstant.
Tankarna kom precis hela tiden, det gick inte många minuter mellan varje tanke när det var som värst.

Det skrämde livet ur mig och det gick så långt att jag drabbades av panikångest. Panikångesten slog till när man minst anade det och gärna i folksamlingar. Min sambo fick lotsa mig vidare många gånger och lugna ner mig. Även han har haft katastroftankar och visste vad jag gick igenom, det hjälpte mig enormt.

Det är svårt att förklara hur man bara kan tänka på alla hemskheter som kan ske. Lika svårt är det för mig att förstå hur jag kunde leva innan utan att tänka dessa tankar. Hur kunde jag gå varje dag utan att tänka att man kan dö i nästa sekund?

Till saken hör att jag o min sambo var med om en hel del, som antagligen utlöste detta. Vi fick missfall, han blev överfallen och misshandlad, det var oväntade dödsfall och sjukdomar inom familjen. Alla händelser hände ganska så nära inpå varandra och hade naturligtvis mycket med saken att göra.

Emellanåt hade jag svårt att koncentrera mig på något annat än bara allt som kunde ske.
Folk som inte har haft dessa tankar, kan omöjligt förstå hur man kan tänka dem.

”Men varför oroa sig, när man inte kan påverka det ändå?” det var kommentarer jag kunde få.

Men det är ju just det som skrämmer mig, jag kan inte påverka det, det är utanför min kontroll och därför fick jag panik.

Det gick så långt att jag bröt med vissa av mina närmsta vänner, bara för att jag ville inte att de skulle se mig så knäckt och så ledsen. Jag var så förbannat jäkla trött på att ständigt vara ledsen, att jag tyckte att de självklart kände samma sak.

Gjorde det saken bättre?

Nej, inte ett jävla dugg.

Jag oroade mig för sjukdomar, jag googlade symptom (ibland även nattetid) som min sambo hade, bara för att se vad det var han kunde ha. Skulle jag vara bättre förberedd på det viset? Jag räknade ut hur hög sannolikhet det var för mig att bli mördad. Sjukt? Japp, jag vet ju det. Min lillebror sa till mig att det är högre chans för mig att bli miljonär på Lotto än att bli mördad.

Mitt svar?

Ja men så tänkte säkert även de som blev mördade. Och så var man tillbaka på ruta noll igen.

Grejen är med katastroftankar, att tänker man dem och oroar sig för dem, känns det som om man är bättre förberedd ifall det skulle ske. Men jag vet ju innerst inne att skulle någon dö eller bli utsatt för något annat hemskt, då är man inte förberedd ändå. Så istället låter man kroppen och psyket gå igenom samtliga känslor, alltifrån paniken – till gråten. Till vilken nytta?

Min kropp och psyke har gått igenom så mycket och många katastrofhändelser att jag är helt slut och färdig.

Innan Oliven blev född bestämde jag mig för att söka hjälp. Jag vill inte att hon ska bli påverkad av mitt sjuka sätt att tänka. Jag går nu kontinuerligt hos psykolog och pratar om allt jag varit med om i mitt liv. Det som känns skönt är att de (japp jag har två psykologer) inte alls tycker det är konstigt att jag har dem. Det hjälper mig på vägen.

Men för någon dag sedan, när jag satt i bilen, solen sken från en klarblå himmel och Oliven satt bak i bilen – slog det mig.

Jag tänker fan inte ha det så här längre. Jag tänker inte oroa mig, jag kan inte påverka det (skit oxå..), jag lever nu och jag mår ju faktiskt riktigt bra. Jag har fått världens mest underbara barn.

Jag bestämde mig där och då att jag ska slå bort katastroftankarna så fort de hamnar i mitt hjärna. Så det kämpar jag med nu varje dag. Så fort jag får en katastroftanke, måste jag omedelbart tänka ” Det där tar vi då, om det händer.” Det har fungerat en vecka cirka, men det är ingen idé att jag bestämmer något, för det kan ändra sig precis närsomhelst.

Jag tar en dag i taget.