Att leva med katastroftankar del 1

Att leva med katastroftankar är att vakna upp en dag och inse att du och alla andra kommer dö någon gång. Ingen vet när och ingen vet hur. Det är bara något som alla kommer vara med om.

Det hände mig. Det gick från en dag till en annan och jag blev extremt varse om att jag kan dö när som helst. Och alla jag känner, alla nära och kära, kommer ju oxå dö. Det kan ske redan i nästa sekund, ingen som vet.
Jag gick från en dag att inte bekymra mig så mycket för över vad som kan ske, till att oroa mig konstant. Jag tänkte på att man kan bli mördad, bli överkörd, påkörd, överfallen, få hjärnblödning m.m. Mest av allt så kom jag på att alla de här sakerna kan drabba de jag älskar mest av allt på jorden. Jag ville ha kontroll på alla runtomkring. Konstant.
Tankarna kom precis hela tiden, det gick inte många minuter mellan varje tanke när det var som värst.

Det skrämde livet ur mig och det gick så långt att jag drabbades av panikångest. Panikångesten slog till när man minst anade det och gärna i folksamlingar. Min sambo fick lotsa mig vidare många gånger och lugna ner mig. Även han har haft katastroftankar och visste vad jag gick igenom, det hjälpte mig enormt.

Det är svårt att förklara hur man bara kan tänka på alla hemskheter som kan ske. Lika svårt är det för mig att förstå hur jag kunde leva innan utan att tänka dessa tankar. Hur kunde jag gå varje dag utan att tänka att man kan dö i nästa sekund?

Till saken hör att jag o min sambo var med om en hel del, som antagligen utlöste detta. Vi fick missfall, han blev överfallen och misshandlad, det var oväntade dödsfall och sjukdomar inom familjen. Alla händelser hände ganska så nära inpå varandra och hade naturligtvis mycket med saken att göra.

Emellanåt hade jag svårt att koncentrera mig på något annat än bara allt som kunde ske.
Folk som inte har haft dessa tankar, kan omöjligt förstå hur man kan tänka dem.

”Men varför oroa sig, när man inte kan påverka det ändå?” det var kommentarer jag kunde få.

Men det är ju just det som skrämmer mig, jag kan inte påverka det, det är utanför min kontroll och därför fick jag panik.

Det gick så långt att jag bröt med vissa av mina närmsta vänner, bara för att jag ville inte att de skulle se mig så knäckt och så ledsen. Jag var så förbannat jäkla trött på att ständigt vara ledsen, att jag tyckte att de självklart kände samma sak.

Gjorde det saken bättre?

Nej, inte ett jävla dugg.

Jag oroade mig för sjukdomar, jag googlade symptom (ibland även nattetid) som min sambo hade, bara för att se vad det var han kunde ha. Skulle jag vara bättre förberedd på det viset? Jag räknade ut hur hög sannolikhet det var för mig att bli mördad. Sjukt? Japp, jag vet ju det. Min lillebror sa till mig att det är högre chans för mig att bli miljonär på Lotto än att bli mördad.

Mitt svar?

Ja men så tänkte säkert även de som blev mördade. Och så var man tillbaka på ruta noll igen.

Grejen är med katastroftankar, att tänker man dem och oroar sig för dem, känns det som om man är bättre förberedd ifall det skulle ske. Men jag vet ju innerst inne att skulle någon dö eller bli utsatt för något annat hemskt, då är man inte förberedd ändå. Så istället låter man kroppen och psyket gå igenom samtliga känslor, alltifrån paniken – till gråten. Till vilken nytta?

Min kropp och psyke har gått igenom så mycket och många katastrofhändelser att jag är helt slut och färdig.

Innan Oliven blev född bestämde jag mig för att söka hjälp. Jag vill inte att hon ska bli påverkad av mitt sjuka sätt att tänka. Jag går nu kontinuerligt hos psykolog och pratar om allt jag varit med om i mitt liv. Det som känns skönt är att de (japp jag har två psykologer) inte alls tycker det är konstigt att jag har dem. Det hjälper mig på vägen.

Men för någon dag sedan, när jag satt i bilen, solen sken från en klarblå himmel och Oliven satt bak i bilen – slog det mig.

Jag tänker fan inte ha det så här längre. Jag tänker inte oroa mig, jag kan inte påverka det (skit oxå..), jag lever nu och jag mår ju faktiskt riktigt bra. Jag har fått världens mest underbara barn.

Jag bestämde mig där och då att jag ska slå bort katastroftankarna så fort de hamnar i mitt hjärna. Så det kämpar jag med nu varje dag. Så fort jag får en katastroftanke, måste jag omedelbart tänka ” Det där tar vi då, om det händer.” Det har fungerat en vecka cirka, men det är ingen idé att jag bestämmer något, för det kan ändra sig precis närsomhelst.

Jag tar en dag i taget.

Tisdag och första dejten

Natten har varit orolig, inte för att Olivia har väckt mig, nej inte alls.. Denna gång har det varit vår 7 kg tunga katt som skrapat på dörren till sovrummet och ville ha mat och vatten. Jag gick upp vid 3 och gav honom detta, men ni tror inte på sjutton att vid 5 snåret var det likadant igen. Jag var ganska irriterad på Torsten när jag gick upp, men när man möts av detta ansikte är det svårt att vara sur länge.


Sambo Andy som skulle upp och jobba var mindre glad.

Glad är då däremot jag idag. För det första strålande sol här i Karlstad, för det andra jag kom i mina älskade Wranglerjeans (nog för att det väller över lite på sidorna, men skitsamma) och för det tredje ska jag och Oliven ta vår första premiärtur ensamma med bilen idag. Och det är ju inte var som helst vi ska åka. Nej då.. vi ska åka till hennes tilltänkte pojkvän (om vi föräldrar får bestämma alltså). Så idag är det första dejten för Olivia. Bäst att passa på och börja tidigt, för det är väl första gången man får vara med på dejt antar jag.

Igår fick jag iallafall höra Olivias första höga skratt. Tårögd blev jag naturligtvis och tyckte det var det finaste ljudet i hela världen. Det var självaste mormor som framkallade skrattet, men herrejäklar vad hon fick kämpa. Hon skakade med huvudet samtidigt som hon gjorde alla möjliga ljud.
Jag skulle visa sambon när jag kom hem hur mamma/mormor gjorde och då började Olivia att gråta… haha.. kul mamma man är.

Nej nu blir det snart avfärd. Ha en go tisdag

Barnkläder inför våren

Innan Olivia föddes och under tiden hon har funnits har vi fått så otroligt mycket kläder av olika folk. Självklart blir man väldigt tacksam, vi har liksom inte behövt köpa direkt några kläder till henne själva. Det sparar man ju en hel del pengar på, MEN… det är även lite tråkigt. Vi får ju på så vis inte sätta vår prägel på henne och vi klär ju henne inte alltid i de kläder vi helst av allt vill. Men som sagt.. självklart är vi tacksamma!
I helgen när vi var ute och gick och spånade lite i affärer hittade vi allt lite mer vi ville ha till Olivias garderob. Vi såg en så sjukt snygg skinnjacka till henne på Åhlens, onödigt kanske men vad sjutton :D. Vi får se om den blir köpt i vår. Dessa kläder är något jag skulle vilja ha till henne, de finner man på Lindex och Åhlens.
Finns även en hel del bandbodies och kläder från Cheap Monday jag skulle vilja ha.. och säkert Olivia oxå.

Men men.. en sak i taget. Nu blir det korvstroganoff och ris.

Body - 95% Bomull,5% ElastanBody - 95% Bomull,5% ElastanBody - 100% BomullJoggingbyxa - 100% Bomull

Velourbyxa - 80% Bomull,20% PolyesterByxa - 95% Bomull,5% ElastanJoggingbyxa - 100% BomullJoggingbyxa - 100% BomullParvel BodyParvel TröjaParvel Jeansskjorta

Tävling

Denna tävling är jag med i. Jag vann 24 pack med våtservetter för några dagar sedan. Gött att slippa köpa det på ett tag!

http://noonewantsforever.blogspot.com/2011/03/goodiebag-2011.html

Gå in på ovan länk och tävla ni med!!

Olivia rekommenderar

Efter morgonens matning lade jag dottern i babygymet för att jag själv ska kunna få i mig lite mat (en win win situation liksom). Men när jag kommer tillbaka in i vardagsrummet, vad är det jag ser?

Hon ligger minsann inte och tränar. Hon ligger och latar sig och vilar på maten och tittar på tv..
Vad det är som fångar hennes intresse?

Cheaters på Tv11.

Dagens workout

aaarghhh… hade skrivit ett långt blogginlägg nyss och råkade komma emot en knapp och vips var det borta. Dagens ilandsproblem !

Dagen har tillbringats inomhus. Vi har rensat ur garderober och slängt ut en massa auktioner på Tradera. Jag fullkomligt älskar Tradera! Har hittat så mycket fina kläder där till mig själv och till Olivia och satan vad man kan fynda.
Vi har rensat ur Olivias garderober (eller jag hennes 3 lådor, låter ju som hon har värsta walk in closet) och funnit en massa kläder i storlek 50 och 56  som hon inte kan ha längre. Vissa kläder har vi lagt undan till nästa bebis (japp, hör och häpna vi har redan börjat diskutera nästa bebis. Jäkligt konstigt eftersom jag var helt knäckt och spräckt i december) och vissa kläder ska min syster få till sitt kommande lilla knytte.

Olivia har mest legat i sitt favvogym och gymmat hela dagen.


Olivia är så vig så till och med hela vänster foten går att vrida 180 grader!

Jag fattar allvarligt inte hur man orkar lyfta upp hela underkroppen och sparka rätt upp i luften hur många gånger som helst. Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet det är – man är tydligen lika pigg och alert. Jag testade denna workout en morgon när Olivia låg med benen rätt upp i luften. Jag orkade 2-3 gånger, men sen fick det vara nog. Inte fick jag upp dem lika långt eller högt eller utan hjälp med mina händer.
Så.. det är bara att erkänna att min dotter är mer vältränad än morsan sin.. och då redan vid 3 månader. Vad månde det bliva av denna ultimata träningsmachine!

Kvällen kommer tillbringas i soffan med mat från BK och Solsidan of course! Sen blir det antagligen Big Brother (jag blir så trött på mig själv att jag numera är fast i dreten igen, suck).

God kväll

Första febern

Igår ”fyllde” Olivia 3 månader. Det är inte klokt vad tiden har gått fort. Jag förstår inte att hon inte ”fanns” för 3,5 månad sen. Iochförsig fanns hon i magen, men inte så här. Det känns som om hon alltid funnits hos oss. Hur sjutton klarade man sig utan henne?

Så nu när hon då är 3 månader får man första dosen av första vaccinationen. De hade varnat oss för att hon kunde få feber, men det skulle troligen vara över efter 24 timmar.
Mycket riktigt. I fredags eftermiddag (tog sprutan vid 11,00) kom febern, 38.5.  Lilla älskade skitunge. Hon som direkt aldrig är gnällig, gnällde och var kinkig. Stackarn förstod väl inte varför hon mådde dåligt och var hängig.

Men hon försökte ändå skratta och busa emellanåt.

Och jag.. jag som sagt att jag kommer vara tuff och stark när vaccination ska ges. Jag gav med hjärtlig hand över Olivia till sambon och bad honom hålla henne medans de 2 sprutorna höggs in i låret.
Och nog sjutton var det jobbigt att se att hon hade feber och mådde dåligt. Det mådde inte mammahjärtat bra av. Och då hade hon blott knappt en grads feber. Hur sjutton ska det gå den dagen de får en riktig influensa?
Jag kommer ju ha hela Apotekets sortiment hemma. Synd att man inte är ihop med en doktor oxå. Det skulle vara det optimala för mig.