Promenad i arla morgonsol

Nja, kanske inte riktigt arla, men det känns ändå tidigt när man tog på sig ytterkläder och packade Babybjörnen full med Oliven och befann sig på gatan redan klockan 11,00!

Herregud vad man hinner mycket när ens barn bestämmer sig för att det är morgon redan vid 06-snåret. Redan idag har jag tagit rätt på all tvätt från igår, plockat ur diskmaskinen, ammat 2 ggr, ätit frukost själv, postat Tradera försäljningar och tagit en promenad på 40 minuter.

Och här sitter jag, vrålhungrig. Nu får det bli lite lunch och Hem till gården. Sen blir det nog lite städ.

En annan har ju inte tid å lata sig, som vissa andra .. *harkel harkel* inga namn nämda

Vår

Herregud så härligt det är att vakna (oavsett om klockan är 06,00) och mötas av ljuset (och av Olivens joller).
För mig är våren den bästa av årstider, tätt följt av hösten. Jag älskar ljuset, den värmande vårsolen, endorfinerna som spritter i hela kroppen.

Jag älskar lukterna (oavsett om det luktar skit när tjälen släpper), jag älskar gruset jag drar in under skorna i hela lägenheten, jag älskar att se när det knoppas och droppas överallt.

Jag kan till och med se tjusningen i att se gömda cigarettfimpar och hundbajsar som kommer fram ur snön och visar sitt fula tryne. (hmm… nja, kanske inte, men ja.. ni förstår).

Det är mysigt att möta folk igen på gator och torg, folk som varit instängda i sina lägenheter och hus sedan urminnes tider (läs början av senhösten). Dessa folk kryper fram och helt plötsligt kryllas det av leende människor i affärer, på uteserveringar och i trapphuset.

Helt plötsligt blir man varse om hur mycket folk det faktiskt bor i Sverige.

Depressioner släpper. Kärleken spirar återigen. Lusten kommer tillbaka.

Folk börjar få panik.. shit.. ”snart är sommaren här och jag vill inte bada i vassen”.

Helt plötsligt blir det fullt på Friskis och Svettis. Passen är fullbokade, det är väntetid till maskinerna på gymmet.
Kärlekshandtagen man vårdat och tagit hand om under vintern (det är ju allt gött att ha lite att ta i) blir helt plötsligt synliga  och framhävs helt plötsligt i allt man har på sig. Var sjutton har de varit under hela vintern?
Nyårslöftet om att börja träna (igen) gör sig påmint och skaver bak i hjärnan.

Ändock är våren helt fucking amazing.

För mig skulle jag lätt klara mig med vår året om.. ja och så lite höst också då och kanske ett par veckor sommar då. Men sen får det vara bra.

Babyrytmik på schemat

Idag vandrade jag och Oliven ner till Betlehemskyrkans babyrytmik. Jag är ju lite sjåpig sådär så jag har velat vänta tills hon blev 3 månader för att ta ut henne ”offentligt” och träffa andra barn och delta i diverse aktiviteter. Mycket på grund av RS virus – smitta m.m.
Men idag bar det alltså iväg. Vi kom dit precis klockan 13,00 när det skulle börja. Och då jag inte varit med förut hade jag ju ingen aning om vad man skulle ha med sig eller något.

Jag struttade in med skorna på och Oliven på vänsterarmen. Såg plötsligt att alla barn låg på en gossig filt på golvet.

oooppss..

Gossig filt – not check. Sprang ut i vagnen och hämtade hennes lilla tunna filt (som säkert blir ganska så not så gossig på golvet) och sprang in igen till det lilla sångrummet. (Till saken hör oxå att jag och Oliven, ja mest jag, gick fel först och gick upp för en enorm trappa och letade efter sångrummet i öppna förskolan – big suck).
Väl inne fick vi presentera oss för alla de andra barnen och mammorna i gruppen (japp bara mammor där) och så satte det igång.

Mycket pedagogiska sånger och upprepningar. Olivia ville stå hela tiden (så vi slapp den ickegosiga filten på golvet) och titta och började till slut sjunga, på sitt sätt då – gurgel med 2 nävar i munnen.

Efteråt var Oliven jätteglad och sprallig, det märktes verkligen att hon gillade det. På något konstigt vis hamnade vi på Lindex och köpte byxorna jag så gärna ville ha. Hittade även en jättefin jeansskjorta i strl 68  på rean och även ett par svarta mjukisbyxor i strl 68. Lika bra att passa på

Väl hemma pratade hon som aldrig förr. Numera pratar hon helst med 2 nävar i munnen konstant. Som ni ser själva, är det inte så lätt att förstå och höra vad hon säger när hon ser ut så här:

Att leva med katastroftankar del 1

Att leva med katastroftankar är att vakna upp en dag och inse att du och alla andra kommer dö någon gång. Ingen vet när och ingen vet hur. Det är bara något som alla kommer vara med om.

Det hände mig. Det gick från en dag till en annan och jag blev extremt varse om att jag kan dö när som helst. Och alla jag känner, alla nära och kära, kommer ju oxå dö. Det kan ske redan i nästa sekund, ingen som vet.
Jag gick från en dag att inte bekymra mig så mycket för över vad som kan ske, till att oroa mig konstant. Jag tänkte på att man kan bli mördad, bli överkörd, påkörd, överfallen, få hjärnblödning m.m. Mest av allt så kom jag på att alla de här sakerna kan drabba de jag älskar mest av allt på jorden. Jag ville ha kontroll på alla runtomkring. Konstant.
Tankarna kom precis hela tiden, det gick inte många minuter mellan varje tanke när det var som värst.

Det skrämde livet ur mig och det gick så långt att jag drabbades av panikångest. Panikångesten slog till när man minst anade det och gärna i folksamlingar. Min sambo fick lotsa mig vidare många gånger och lugna ner mig. Även han har haft katastroftankar och visste vad jag gick igenom, det hjälpte mig enormt.

Det är svårt att förklara hur man bara kan tänka på alla hemskheter som kan ske. Lika svårt är det för mig att förstå hur jag kunde leva innan utan att tänka dessa tankar. Hur kunde jag gå varje dag utan att tänka att man kan dö i nästa sekund?

Till saken hör att jag o min sambo var med om en hel del, som antagligen utlöste detta. Vi fick missfall, han blev överfallen och misshandlad, det var oväntade dödsfall och sjukdomar inom familjen. Alla händelser hände ganska så nära inpå varandra och hade naturligtvis mycket med saken att göra.

Emellanåt hade jag svårt att koncentrera mig på något annat än bara allt som kunde ske.
Folk som inte har haft dessa tankar, kan omöjligt förstå hur man kan tänka dem.

”Men varför oroa sig, när man inte kan påverka det ändå?” det var kommentarer jag kunde få.

Men det är ju just det som skrämmer mig, jag kan inte påverka det, det är utanför min kontroll och därför fick jag panik.

Det gick så långt att jag bröt med vissa av mina närmsta vänner, bara för att jag ville inte att de skulle se mig så knäckt och så ledsen. Jag var så förbannat jäkla trött på att ständigt vara ledsen, att jag tyckte att de självklart kände samma sak.

Gjorde det saken bättre?

Nej, inte ett jävla dugg.

Jag oroade mig för sjukdomar, jag googlade symptom (ibland även nattetid) som min sambo hade, bara för att se vad det var han kunde ha. Skulle jag vara bättre förberedd på det viset? Jag räknade ut hur hög sannolikhet det var för mig att bli mördad. Sjukt? Japp, jag vet ju det. Min lillebror sa till mig att det är högre chans för mig att bli miljonär på Lotto än att bli mördad.

Mitt svar?

Ja men så tänkte säkert även de som blev mördade. Och så var man tillbaka på ruta noll igen.

Grejen är med katastroftankar, att tänker man dem och oroar sig för dem, känns det som om man är bättre förberedd ifall det skulle ske. Men jag vet ju innerst inne att skulle någon dö eller bli utsatt för något annat hemskt, då är man inte förberedd ändå. Så istället låter man kroppen och psyket gå igenom samtliga känslor, alltifrån paniken – till gråten. Till vilken nytta?

Min kropp och psyke har gått igenom så mycket och många katastrofhändelser att jag är helt slut och färdig.

Innan Oliven blev född bestämde jag mig för att söka hjälp. Jag vill inte att hon ska bli påverkad av mitt sjuka sätt att tänka. Jag går nu kontinuerligt hos psykolog och pratar om allt jag varit med om i mitt liv. Det som känns skönt är att de (japp jag har två psykologer) inte alls tycker det är konstigt att jag har dem. Det hjälper mig på vägen.

Men för någon dag sedan, när jag satt i bilen, solen sken från en klarblå himmel och Oliven satt bak i bilen – slog det mig.

Jag tänker fan inte ha det så här längre. Jag tänker inte oroa mig, jag kan inte påverka det (skit oxå..), jag lever nu och jag mår ju faktiskt riktigt bra. Jag har fått världens mest underbara barn.

Jag bestämde mig där och då att jag ska slå bort katastroftankarna så fort de hamnar i mitt hjärna. Så det kämpar jag med nu varje dag. Så fort jag får en katastroftanke, måste jag omedelbart tänka ” Det där tar vi då, om det händer.” Det har fungerat en vecka cirka, men det är ingen idé att jag bestämmer något, för det kan ändra sig precis närsomhelst.

Jag tar en dag i taget.

Tisdag och första dejten

Natten har varit orolig, inte för att Olivia har väckt mig, nej inte alls.. Denna gång har det varit vår 7 kg tunga katt som skrapat på dörren till sovrummet och ville ha mat och vatten. Jag gick upp vid 3 och gav honom detta, men ni tror inte på sjutton att vid 5 snåret var det likadant igen. Jag var ganska irriterad på Torsten när jag gick upp, men när man möts av detta ansikte är det svårt att vara sur länge.


Sambo Andy som skulle upp och jobba var mindre glad.

Glad är då däremot jag idag. För det första strålande sol här i Karlstad, för det andra jag kom i mina älskade Wranglerjeans (nog för att det väller över lite på sidorna, men skitsamma) och för det tredje ska jag och Oliven ta vår första premiärtur ensamma med bilen idag. Och det är ju inte var som helst vi ska åka. Nej då.. vi ska åka till hennes tilltänkte pojkvän (om vi föräldrar får bestämma alltså). Så idag är det första dejten för Olivia. Bäst att passa på och börja tidigt, för det är väl första gången man får vara med på dejt antar jag.

Igår fick jag iallafall höra Olivias första höga skratt. Tårögd blev jag naturligtvis och tyckte det var det finaste ljudet i hela världen. Det var självaste mormor som framkallade skrattet, men herrejäklar vad hon fick kämpa. Hon skakade med huvudet samtidigt som hon gjorde alla möjliga ljud.
Jag skulle visa sambon när jag kom hem hur mamma/mormor gjorde och då började Olivia att gråta… haha.. kul mamma man är.

Nej nu blir det snart avfärd. Ha en go tisdag

Barnkläder inför våren

Innan Olivia föddes och under tiden hon har funnits har vi fått så otroligt mycket kläder av olika folk. Självklart blir man väldigt tacksam, vi har liksom inte behövt köpa direkt några kläder till henne själva. Det sparar man ju en hel del pengar på, MEN… det är även lite tråkigt. Vi får ju på så vis inte sätta vår prägel på henne och vi klär ju henne inte alltid i de kläder vi helst av allt vill. Men som sagt.. självklart är vi tacksamma!
I helgen när vi var ute och gick och spånade lite i affärer hittade vi allt lite mer vi ville ha till Olivias garderob. Vi såg en så sjukt snygg skinnjacka till henne på Åhlens, onödigt kanske men vad sjutton :D. Vi får se om den blir köpt i vår. Dessa kläder är något jag skulle vilja ha till henne, de finner man på Lindex och Åhlens.
Finns även en hel del bandbodies och kläder från Cheap Monday jag skulle vilja ha.. och säkert Olivia oxå.

Men men.. en sak i taget. Nu blir det korvstroganoff och ris.

Body - 95% Bomull,5% ElastanBody - 95% Bomull,5% ElastanBody - 100% BomullJoggingbyxa - 100% Bomull

Velourbyxa - 80% Bomull,20% PolyesterByxa - 95% Bomull,5% ElastanJoggingbyxa - 100% BomullJoggingbyxa - 100% BomullParvel BodyParvel TröjaParvel Jeansskjorta

Tävling

Denna tävling är jag med i. Jag vann 24 pack med våtservetter för några dagar sedan. Gött att slippa köpa det på ett tag!

http://noonewantsforever.blogspot.com/2011/03/goodiebag-2011.html

Gå in på ovan länk och tävla ni med!!

Olivia rekommenderar

Efter morgonens matning lade jag dottern i babygymet för att jag själv ska kunna få i mig lite mat (en win win situation liksom). Men när jag kommer tillbaka in i vardagsrummet, vad är det jag ser?

Hon ligger minsann inte och tränar. Hon ligger och latar sig och vilar på maten och tittar på tv..
Vad det är som fångar hennes intresse?

Cheaters på Tv11.