Det här har du gjort bra

Den kommentaren får ofta Andy när folk tittar på Olivia.

Folk ger oftast Andy komplimanger över hur otroligt lik Olivia är honom, hur han har gjort allt bra och att hon allt är pappas flicka.

Ursäkta.. varför glöms helt plötsligt mamman bort? Är en annans roll så himla självklar att man inte behöver komplimanger och att man faktiskt gjort det mesta hästjobbet själv. En annan har fött ut Korven, man har ammat var tredje timme och ibland varannan timme i över 4 månader. Man har vakat och vaknat, sovit dåligt, bytt bajsblöja ofantligt många gånger, man har suttit med henne på bröstet och sovit för att hon inte ska hosta så mycket, man har pussat och kramats och hjälpt utvecklingen på traven m.m.m.m.

Men varför är det så självklart bara för man är mamma? Behöver en mamma inte höra att deras bebis är lik dem någongång? Behöver en mamma inte höra att det är mammas lilla flicka? Behöver en mamma inte höra att det hon gör är faktiskt ett bra jobb. Att hon gjort ett jättebra jobb med deras bebis?

Tydligen inte.

Självklart är jag inte missunnsam mot Andy. Klart han ska få komplimanger. Men jag förstår inte själva tanken.

De flesta människor ger komplimanger till pappan. Är det för att han inte ska känna sig utanför och mer delaktig eller?

Jag anser att det är skitfel taktik.

Ändring tack!

När ska man skaffa barn nummer 2?

Hur länge ska man vänta med att skaffa barn nummer 2? Hur länge ”ska” det vara mellan barnen?

Jag tycker det där är görsvårt. Efter förlossningen var jag fullständigt förskräckt över att skaffa ett barn till. Över min döda kropp liksom. Jag tyckte smärtan var så fruktansvärd att jag inte ville genomgå detta igen.
Men nu har det gått snart 5 månader och tanken pockar på… Jag njuter så himla himla mycket av Olivia och älskar allt med att vara hennes mamma, att jag bara längtar efter fler barn. Helst nu!

Skitkonstigt. Eller? Jag vet att jag ska njuta och ta vara på allt med Olivia nu och vara med och denna tid är kort och bla..bla.. bla.. ja ni vet. Men jag längtar efter nästa barn med.

Jag är 34 nu och vi har tänkt att börja försöka nästa år efter sommaren, men vad fan.. det är ju skitlångt dit ju. Jag skulle mycket väl kunna börja försöka snart. Är jag knäpp som tänker så eller?
Eller försöka och försöka.. köra på och blir det så blir det. Mensen har ju inte kommit igång än och då kan man inte bli gravid.. eller? Jag vet att det inte är en säker preventivmedelsmetod och vi kör definitivt inte med den.

Jag vill ju inte ha för långt mellan mina barn och som sagt jag är ju ändå 34. Det tar sig liksom inte på en gång i min ålder. Men vad skulle jobbet säga om jag inte kom tillbaka alls efter mammaledigheten med Olivia? Iochförsig är inte jobbet allt – det har man lärt sig, men nog skulle man känna sig lite dum.. eller? Behöver man göra det?

Så här känner jag nu jag vet. Om några månader kanske jag längtar tillbaka till jobbet och vara bland ”vuxna” människor istället för Korven bara, men jag vet inte. Just nu känns det som om jag aldrig vill börja jobba igen. Jag vill bara vara med Korven. Det är så himla mysigt att ha en egen familj att jag bara vill utöka.

Hur fan vet man vad man ska göra?

Påsken som var..

Shit vad dålig jag varit på att uppdatera här märker jag. Olivia har dragit på sig ännu en rejäl förkylning med hosta, så jag har inte riktigt haft ork eller lust nu i ett par dagar då jag själv oxå varit dålig.

Dessutom är hon i en utvecklingsfas nu, ett av de 7 sprången och my god vad det märks!!
Hon är gnällig som tusan. Kräver total uppmärksamhet och konstant ha något att göra annars gnälls det så högljutt att man knappt kan tro att det är sant. Man får huvudvärk och blir till slut irriterad (japp.. bad motherhood jag vet, men vad tusan man är ju bara mänsklig).

Påsken var iallafall grym. Vi överraskade min lillebror som sagt, har inte träffat honom sedan julafton och vi står varann nära, så jag höll på att bli knäpp här hemma utan honom.

Väl uppe i Västerås höll allt på att gå i stöpet när hans sambo ringde och meddelade att han var på stan med sin dotter och kompis, men var på väg hemåt. (Det är ca 5-10 min gångväg från stan hem till dem.)
Väl framme fick vi slita ut alla saker ur bilen, ösa i packning i barnvagnen och springa in i hissen. Vi hade knappt tid att hälsa på varandra utan sprang mest som yra höns och skrek och var oroliga att Pontus skulle komma runt hörnet.

Men vi hann upp och hann precis plocka in maten i frys och kyl när det ringde på dörren (ja vi hade ju låst så klart). Jag och Olivia gick och öppnade och den minen han fick var obetalbar. Han sa mest ”Ofta. Skojar du eller? Men vi pratade ju förut och ni hade ju andra planer.” haha…

Joi njöt!

Han blev iaf skitglad och det var huvudsaken.

Så hela påsken har varit helt suverän. Vi har grillat på deras stora balkong varenda kväll. Vi har strosat på stan i det fina vädret och varit på fotbollsmatch och hejat fram Pontus lag till seger (5-0).
Pontus dotter Smilla blev helt fascinerad av Olivia och sprang och ropade på henne konstant och pussade och kramade henne.
Här kommer lite bilder från påsken:

Vi har det bra..

vi här i Västerås.

Behöver jag säga att bror blev väldigt överraskad när vi kom. Vi har planerat in i minsta detalj och allt höll på att gå i stöpet, men styrdes upp som tur var i sista sekund. Jag ska berätta allt när jag kommer hem. Här har man inte riktigt tid att sitta vid datorn.

Vi grillar och har det bra varenda dag.

Imorgon är det hemfärd tyvärr.

Och ett annat tyvärr,…  Korvens förkylning har tagit fart igen. Nu kläggar andra ögat. Suck vad trött man blir.

Men hon har iaf ingen feber. Alltid något.

Vi har bestämt oss

För att renovera upp badrummet. Jag vill helst inte ta mer lån (för att kunna tjäna så mycket som möjligt på lägenheten när vi säljer den) så hur vi ska få råd till detta vet jag inte än. Vi får båda tillbaka på skatten, men det är ju hur mycket som helst och räcker på långa vägar inte till vårt badrum.

Vi har inte ett stort badrum och vi vet hur vi vill ha det.
Målet är att hela lägenheten ska vara färdigrenoverad efter sommaren.

För att sedan … säljas i höst.

Vi har bestämt oss för att sälja lägenheten, bli skuldfria och sen spara i lugn och ro till insats (lagfart och pantbrev) pÃ¥ ett hus. DÃ¥ kan man i godan ro vänta tills ”vÃ¥rt” hus dyker upp pÃ¥ marknaden.

Jag vill inte känna press och stress att lägenheten ska säljas i samma veva som man letar och budar på ett hus. Tänk ifall något av dessa fall går i stöpet. Då sitter vi där med kanske både hus och lägenhet.. eller i annat fall.. inget av dem.

Men som sagt. Frågan kvarstår hur vi ska få råd.

Någon som har några råd hur man renoverar badrum billigt?