En helt ny garderob

Ja det fick Olivia idag eller ja.. upptäckte att hon gått och väl kan ha storlek 68 nu – till min stora förtjusning. Många av hennes 62:or är nu väldigt tajta och därför plockade jag bort mestadels av dessa och plockade fram alla hennes kläder i den större storleken.

Jag har gjort misstagen att inte kolla över kläderna emellanåt och upptäckt helt plötsligt att de större storlekarna redan är för små när hon egentligen är i den storleken. My god. Det är ju en djungel. Man kan ju tyckas att storlek 68 ska vara när de är ca 68 cm långa. Men icke. Det skiljer ofantligt mycket beroende på var man köper kläderna till de små.

H&Ms kläder är mindre, Polarns kläder är betydligt större, KappAhl är oxå lite modell större och Lindex lite modell mindre. Men så är det inte alltid heller. Sweet lord.

Men .. nu är det bytt i lådorna och det kommer bli roligare att öppna lådorna och välja bland hennes små outfits igen. Herregud… min unge har storlek 68. När hon föddes hade hon blott storlek 48. Shit..
Vikten ligger numera på 6,180 gram. Längden får jag reda på nästa vecka hos barnmorskan då det är dags för 5 månaders sprutan.

Några fler som har fått ny garderob idag är de hemlösa. Fick ihop 5 stora påsar (bl.a. 2 ikeapåsar) med kläder i min lilla insamling jag ordnat, så jag och Minna och Korven drog iväg dit för inlämning. Känns skitbra i hjärtat.
Det ska det bli fler gånger! Uppmanar samtliga att göra detsamma.

Några fler som har fått ny garderob idag är jag och Andy. Eller ja.. ren iallafall. Då vi återigen inte tvättat på 2 veckor är tvätthögen enorm. Därför drog jag och Korven iväg till mamma för lån av tvättstuga. Då har vi  inte alls lika mycket att tvätta på lördag. Gött!

Har dessutom varit och kollat på en lokal för namngivningsceremonin idag oxå. Men den gick bort direkt. Hon som visade runt stank rök och lokalen var sunkig. Nej tack.

Letandet fortsätter.

(H)järnbrist

Efter det gått en tid in i graviditeten med Olivia upptäckte jag till min fasa att jag blivit graviddement. Helt plötsligt tappade jag namn på folk jag jobbade med, jag kom ibland inte ihåg min sambos namn etc. etc. Detta har fortsatt efter förlossningen oxå och jag kommer inte på de allra enklaste saker. Ibland kommer jag inte på vad google heter (så jag nästan får söka på det, men var söker man om inte på google?), jag åker ifrån min inköpslista, jag har förlagt en bilnyckel (och skyller naturligtvis på sambo), jag  glömmer det mesta och inte verkar det komma tillbaka heller.

Men hör och häpna.. en dag fick jag reda på att det omega 3 vi behöver till vår hjärna för att den ska fungera rätt så normalt, tar bebis under graviditeten och vid amningen efter förlossningen.

Shit.. min hjärna lär ju vara helt uttorkad vid det här laget, så blåst som jag blivit!

Igår var jag på Maxi och passade på att köpa färsk fisk i Fiskbilen utanför. En stor go bit fick det bli. Tjoffade in den i ugnen när jag kom hem och kände hur hjärnan tjockade till sig på en gång.
Helt plötsligt öppnade sig en ny värld. Jag kom ihåg vad folk på jobbet hette och jag kom på en film jag velat sett länge.

Kanske inte de mest omvälvande sakerna av lite Omega 3 rätt in i medaljongen, men keep up the good work MissJoi.

Till lunch idag blev det oxå färsk lax, men mkt smartare blev jag inte direkt idag. Det beror nog på tröttheten det.

Måste nog ringa doktorn och kolla om jag kan börja ta Omega3 i tablettform. Känns som om min hjärna och mina vänner och bekanta kommer tacka mig för det.

5 veckor med hosta

Imorse var jag så trött på denna hosta att jag ringde 1177. De sa omedelbart att vi skulle åka till sjukhuset och kräva hostmedicin.
Okej.. anledningen till att jag ringde var ju bara för att fråga hur länge hosta kan sitta i på små barn.
Men sagt och gjort. Vi drog iväg ännu en gång till sjukhuset för undersökning på hjärtat och till hennes förtjusning var det en ung kille som var läkare.

Hon är redan killtjusare, vad månde det bliva av denna unga dam!

Hon låg och flinade upp sig och stirrade djupt i hans ögon och blinkade stort med sina stora blå.

Läkaren i sin tur sa bara flera gånger

– Herregud, du är verkligen supersöt du Olivia. (mamma sträckte stolt på sig).

Hon är så flirtig den här lilla damen alltså. *börjar ana oråd*

Undersökningen gick iallafall galant. Syresättningen var 100% och alla organ lät bra. Hosta på små barn kan hålla i sig väldigt länge och Olivia har kanske mer känsliga luftrör än andra. (Jag hade som liten dåliga luftrör och blev inte bra förrän vi flyttade ut till skogen).

Men vi fick iallafall bromhexin utskrivet och det känns bra. Hon hostar ju inte järnet, men nätterna är ju värst. Då håller hon andan och försöker svälja ner slem. Usch.

Men nu ska vi köra med det här så får vi se när det släpper.

Tyvärr gjorde detta att det inte blev någon babyrytmik idag heller. Vi har inte varit där på en månad nu..

MEN.. nu ska jag fortsätta med planeringen av namngivningsceremonin. Jag har skrivit ner vilka jag och Andy vill bjuda och även börjat kolla lite lokaler och andra påhitt.

Nu ska det bli jätteroligt. Hoppas bara allt går i lås som man tänkt.

Bilder från helgen

Har ju glömt att visa bilder från mysiga helgen hos Andys familj. Vi grillade och hade en supermysig helg.
I början var Olivia lite reserverad, som hon alltid är. Hon stirrade verkligen ut sin farmor (men det gör hon även med mormor fast de träffas mer ofta). Hon käkar verkligen blängsylta den ungen!

En av Olivias favoriter hittills är iallafall faster Therese. Jäklar vad hon skrattar åt henne och hon behöver inte göra mycket för att få henne att skratta heller. Herregud så härligt det är!

Dessutom fick ju Korven träffa sin lilla kusin oxå. Han var väldigt fascinerad av Korven och ville gärna pockas och petas överallt, så där fick man hålla koll så inte Olivia fick sig ett finger i ögat. Men han var så försiktig och söt.

Det här har du gjort bra

Den kommentaren får ofta Andy när folk tittar på Olivia.

Folk ger oftast Andy komplimanger över hur otroligt lik Olivia är honom, hur han har gjort allt bra och att hon allt är pappas flicka.

Ursäkta.. varför glöms helt plötsligt mamman bort? Är en annans roll så himla självklar att man inte behöver komplimanger och att man faktiskt gjort det mesta hästjobbet själv. En annan har fött ut Korven, man har ammat var tredje timme och ibland varannan timme i över 4 månader. Man har vakat och vaknat, sovit dåligt, bytt bajsblöja ofantligt många gånger, man har suttit med henne på bröstet och sovit för att hon inte ska hosta så mycket, man har pussat och kramats och hjälpt utvecklingen på traven m.m.m.m.

Men varför är det så självklart bara för man är mamma? Behöver en mamma inte höra att deras bebis är lik dem någongång? Behöver en mamma inte höra att det är mammas lilla flicka? Behöver en mamma inte höra att det hon gör är faktiskt ett bra jobb. Att hon gjort ett jättebra jobb med deras bebis?

Tydligen inte.

Självklart är jag inte missunnsam mot Andy. Klart han ska få komplimanger. Men jag förstår inte själva tanken.

De flesta människor ger komplimanger till pappan. Är det för att han inte ska känna sig utanför och mer delaktig eller?

Jag anser att det är skitfel taktik.

Ändring tack!

När ska man skaffa barn nummer 2?

Hur länge ska man vänta med att skaffa barn nummer 2? Hur länge ”ska” det vara mellan barnen?

Jag tycker det där är görsvårt. Efter förlossningen var jag fullständigt förskräckt över att skaffa ett barn till. Över min döda kropp liksom. Jag tyckte smärtan var så fruktansvärd att jag inte ville genomgå detta igen.
Men nu har det gått snart 5 månader och tanken pockar på… Jag njuter så himla himla mycket av Olivia och älskar allt med att vara hennes mamma, att jag bara längtar efter fler barn. Helst nu!

Skitkonstigt. Eller? Jag vet att jag ska njuta och ta vara på allt med Olivia nu och vara med och denna tid är kort och bla..bla.. bla.. ja ni vet. Men jag längtar efter nästa barn med.

Jag är 34 nu och vi har tänkt att börja försöka nästa år efter sommaren, men vad fan.. det är ju skitlångt dit ju. Jag skulle mycket väl kunna börja försöka snart. Är jag knäpp som tänker så eller?
Eller försöka och försöka.. köra på och blir det så blir det. Mensen har ju inte kommit igång än och då kan man inte bli gravid.. eller? Jag vet att det inte är en säker preventivmedelsmetod och vi kör definitivt inte med den.

Jag vill ju inte ha för långt mellan mina barn och som sagt jag är ju ändå 34. Det tar sig liksom inte på en gång i min ålder. Men vad skulle jobbet säga om jag inte kom tillbaka alls efter mammaledigheten med Olivia? Iochförsig är inte jobbet allt – det har man lärt sig, men nog skulle man känna sig lite dum.. eller? Behöver man göra det?

Så här känner jag nu jag vet. Om några månader kanske jag längtar tillbaka till jobbet och vara bland ”vuxna” människor istället för Korven bara, men jag vet inte. Just nu känns det som om jag aldrig vill börja jobba igen. Jag vill bara vara med Korven. Det är så himla mysigt att ha en egen familj att jag bara vill utöka.

Hur fan vet man vad man ska göra?

Påsken som var..

Shit vad dålig jag varit på att uppdatera här märker jag. Olivia har dragit på sig ännu en rejäl förkylning med hosta, så jag har inte riktigt haft ork eller lust nu i ett par dagar då jag själv oxå varit dålig.

Dessutom är hon i en utvecklingsfas nu, ett av de 7 sprången och my god vad det märks!!
Hon är gnällig som tusan. Kräver total uppmärksamhet och konstant ha något att göra annars gnälls det så högljutt att man knappt kan tro att det är sant. Man får huvudvärk och blir till slut irriterad (japp.. bad motherhood jag vet, men vad tusan man är ju bara mänsklig).

Påsken var iallafall grym. Vi överraskade min lillebror som sagt, har inte träffat honom sedan julafton och vi står varann nära, så jag höll på att bli knäpp här hemma utan honom.

Väl uppe i Västerås höll allt på att gå i stöpet när hans sambo ringde och meddelade att han var på stan med sin dotter och kompis, men var på väg hemåt. (Det är ca 5-10 min gångväg från stan hem till dem.)
Väl framme fick vi slita ut alla saker ur bilen, ösa i packning i barnvagnen och springa in i hissen. Vi hade knappt tid att hälsa på varandra utan sprang mest som yra höns och skrek och var oroliga att Pontus skulle komma runt hörnet.

Men vi hann upp och hann precis plocka in maten i frys och kyl när det ringde på dörren (ja vi hade ju låst så klart). Jag och Olivia gick och öppnade och den minen han fick var obetalbar. Han sa mest ”Ofta. Skojar du eller? Men vi pratade ju förut och ni hade ju andra planer.” haha…

Joi njöt!

Han blev iaf skitglad och det var huvudsaken.

Så hela påsken har varit helt suverän. Vi har grillat på deras stora balkong varenda kväll. Vi har strosat på stan i det fina vädret och varit på fotbollsmatch och hejat fram Pontus lag till seger (5-0).
Pontus dotter Smilla blev helt fascinerad av Olivia och sprang och ropade på henne konstant och pussade och kramade henne.
Här kommer lite bilder från påsken: