Mors dag

Från att hs haft en rätt okej vecka, landade jag i en jobbig helg. Det brukar bli så har jag märkt.

Jag är mer sur och lättirriterad och har svårt när folk skämtar och skrattar.

I fredags åkte vi till Västerås för att se kusin Smillas dansuppvisning. Duktig såklart. Tårarna kom när hon dansade. Dels för att hon var duktig och dels för att det var okej att gråta.. Man liksom passade på.

Vi sov kvar och körde tacos och gladiatorerna som vi brukar.

Lördagen kom och vi körde mot mammas lägenhet för att göra flyttstädning. Så otroligt dumt att man inte får använda rutavdrag vid dödsbo. Hade gladeligen betalat pengar för att slippa detta.

Det var mycket minnen man städade bort när man gnuggade med den gröna svampen. Mammas lukt försvann mer och mer och till slut var det bara såpa och fettlösande spraylukt kvar.

Vid halv nio värkte underarmen rejält,och vi packade ihop och ansåg oss klara.

Jag och syrran bäddade ned oss redan vid tio, men blev väckta hela natten av en Petter som inte kunde slappna av.

Imorse var det tungt att gå upp. Munnen ville liksom inte le och irritationen var ett faktum.

Mors dag.

Första morsdag utan mamma i livet.

Att börja dagen med smärta är aldrig bra, så dagen har blivit därefter.

Jag och barnen var till Ikea och plantagen och så träffade vi en kompis till mamma och gav henne lite saker mamma ville att hon skulle ha.

Det var märkligt att gå in i mammas lägenhet utan att se mamma öppna dörren och ta emot våra presenter vi alltod hade med. Kramar från barnen och tjo och tjim med grattis på morsdag.

Mammas leende.

Aldrig mer det heller.

40 morsdag fick tydligen räcka, men jag var inte klar.

Inte på långa vägar.

Skulle göra allt för att få en till.

Veckan som kommer, kommer bli den mest intensiva hittills.

Mycket att fixa med både privat och på jobbet.

Och så begravningen på fredag.

Hela veckan fullkomligt skriker ångest och tårar.

Men snart är morsdag över.

Tack och lov.

 

 

Får man ha en bra dag när man sörjer?

Efter att ha haft en överjävlig helg med panikångest, började jag återigen att jobba i måndags.

Jag var nervös och lite skakig när jag gick in bland mina arbetskamrater igen.

Hela förmiddagen gick åt att prata, kramas och gråta.

Eftermiddagen försökte jag jobba,men hjärnan kickade liksom inte in.

När jag kom hem var jag helt slut. Bäddade ner mig klockan åtta och somnade faktiskt.

En likadan dag följde på tisdagen.

Onsdagen blev en rätt så bra dag.

Jag kunde le. Sitta i solen. Ha en hjärna som fungerade och inte bara sörjde. Jag kunde ta beslut och komma på idéer.

Fick dessutom en ny tjänst, så jag hade en riktigt bra dag.

Jag kände att jag inte var lika ledsen. Eller ja jag tillät mig vara glad. Fira inombords att jag faktiskt kanske kan göra ett bra jobb på min nya tjänst. Att bli sedd på jobbet.

Det känns konstigt att kunna sitta och le när man är i den största sorg man haft. Det känns konstigt att planera sommarsemestern och roliga äventyr när jag i samma veva planerar min mammas begravning.

Jag tillåter mig iallafall att ha bra dagar. Jag vet att mamma skulle ha velat det. Hon skulle inte vilja att vi bara satt och sörjde och grät. Att vi slutade leva.

Men när sorgens svarta täcke sänker sig över en är det svårt att tillåta sig ett leende.

Jag vill stundtals bädda ned mig med sorgens mantel runt mig. Jag tillåter mig själv känna enorm smärta och gråta tills jag tror på allvar att huden får skåror.

Samtidigt som jag tillåter mig att må bra. Jag skäms inte för att jag redan har haft en helt okej dag. Tillochmed två i rad. För jag vet att snart kommer droppet. Snart står jag vid stupet och faller handlöst framåt.

Så därför tillåter jag mig le. Det är skönt. Då känner man att man lever. Att man kommer klara detta med. Kantstött och fårig, men överleva.

All ångest jag känt varje dag. All oro för provtagningar, provsvar, samtal om natten, att räkna tid.

Det är ju borta.

Alla de stenarna har släppt. Lossnat för alltid.

Ersatts med en stor sten.

Men ändå är de borta.

Ofattbart skönt i den stora sorgen.

Jag tänker på mamma varje dag. Jag har svårt att kolla på kort på henne. Det är för tungt. För jobbigt att se henne levande.

Idag har varit dn rätt okej dag. Då passade jag på att ta med barnen på mârten här i Väse, klippte gräsmattan och storstädade hela huset.

Lika bra att passa på.

Man vet ju aldrig när det vänder.

En mer smärtsam dag

Vissa dagar är allt hanterbart. Jag kan le och tillochmed skratta. Jag stör mig inte lika mycket på folk på Facebook. Jag kan titta på kort på mamma.

Men så kommer det dagar som denna idag. Som låter en gå med en spya i magen som aldrig kommer upp.

Som får dig att bädda ned dig när klockan redan är innan nio för att du inte orkar eller klarar av att hantera ångesten i kroppen.

Mammas dödsannons var i tidningen idag.

Antagligen den som spökar och får mig att må sämre.

Men idag saknar jag mamma i allt jag tar mig för.

Jag planterade ut våra nya hallonbuskar, gurka och tomater m.m

Och det enda jag kunde tänka på var att mamma skulle varit med. Så många gånger hon varit hos oss och hjälpt till och planterat eller tagit bort ogräs. Nu sitter jag där själv och drar i kirskål och maskrosor. Idag är ångesten svårhanterlig.

Det är svårt att acceptera.

Jag gråter för förlusten för mina barn.

Jag gråter för min egen.

Jag vill bara somna och få en ny dag där smärtan kanske inte är lika hård.

 

Klippt vare här

När Olivia kom hem igår såg jag direkt att det var något nytt med henne.

Jag frågade henne om hon varit med på det och vem det var som utfört det. Hon frågade tillbaka om jag skulle bli arg om hon sa ja. Jag sa nej men att nästa gång ordnar vi något professionellt istället.

Att Andy inte ens sett förändringen när han hämtade henne är jag förvånad över.

Det går ju liksom inte att undgå.

Olivia hade stört sig på att luggen var i ögonen,men vi höll ju på att spara ut den… Så var det med det.

Olivia är iallafall jättenöjd. Jag har försökt jämna till det lite så luggen är ännu kortare nu.

Jag har verkligen bara väntat på detta. Det känns som något alla barn gör. Men att det skulle komma så sent som i förskoleklass, det trodde jag inte.

Jag skickade sms till Olivias kompis pappa igår och frågade om hans dotter oxå kommit hem med ny frisyr. Kompisen var nämligen den som ”hjälpt” till.

Javisst hade hon det, men hon hade bara klippt lite på topparna.

Haha

Ungar

Idag är det jag som bokat tid hos frisören.

Vill vara fin till mammas begravning om två veckor.

Smärta

I måndags befann jag mig i chock. Jag tror inte jag riktigt förstod vad jag sett och precis gått igenom.

Smärtan fanns där men blev inte riktigt synlig. Den molande värken som fanns i hjärtat hade varit där i 1,5 år nu. Så länge mamma varit sjuk.

Däremot kunde jag andas lite lättare. All oro för mamma och väntan på att de skulle ringa från sjukhuset var över. Lungorna kunde återigen fyllas med vanlig luft. Men hjärtat slog saktare.

Dag tre var den värsta dagen. Tredje dagen utan en mamma i livet.

Igår.

Smärta hela dagen. Slag i magen. Stroke i hjärnan. Snubbelkrok i benen.

Jag grät så mycket i bilen på väg in till mammas lägenhet att jag knappt såg vägen. Fick stänga av radion för alla låtar var skit.

Man kan inte lyssna på glada låtar när leendet saknas.

Saknaden är redan grym.

Jag fick slå mig själv på fingrarna för att inte ringa mammas nummer och komma till telefonsvararen och höra hennes röst säga ”hej du har kommit till Marianne. Jag kan inte svara just nu..”

För det stämmer ju. Hon kan ju inte svara. Just nu. Eller sen.

Så jag skrek tyst inombords.

Jag imploderade en smula.

Grät så jag fick ont i tårkanalerna.

Skrattade mellan varven för att säga ”jag är så trött på att gråta”!!!

För att sen gråta igen.

Helt plötsligt står man i hennes lägenhet. Delar upp hennes tillgångar mellan oss så allt som är kvar är vår mamma nedplockad i olika kartonger. Och minnen i hjärnan.

Sju kartonger där. Fem där.

Minnen fladdrar förbi när vi plockar. Pratar om det för en stund.

Alla fyra syskon har minnen till olika saker.

Chipsskålen. Silverbrickan. Armbandet.

Gick in i garderoben idag. Luktade på kläder. Snurrade in mig i en sjal.

Käftsmäll.

Tog med mig parfymer hem.

Mammas doft är nu i hela köket. På köksbordet. I mina näsborrar.

Jag känner inte längre när jag gråter. Det bara kommer. Helt plötsligt är de bara där. Tårarna.

Ibland kan man hantera sorgen. För man är tvungen. Måste avsluta abonnemang, fixa begravning, hemtjänst, packa, städa.

överleva.

Då går man på en reserv man inte trodde man hade. För man är tvungen.

Jag är så glad att jag har mina syskon i detta. Fyrklövern. Vi fyra. Vi blir starkare än någonsin av detta. Bryter en ihop, är en annan stark. Vi bygger upp och skyddar varandra.

Älskar dem. Mer än någonsin.

Älskar våra olikheter.

Och mamma.

Älskade mamma. Vilket tomrum som lämnats. Det finns ingen som kommer ta hennes plats. Det finns ingen som henne.

Igår gjorde jag varma mackor med svampstuvning. En hyllning till mamma som gjorde de godaste.

Men mina blev fan inte fy skam de heller. Så hon har konkurrens.

Känslan i kroppen är konstig. Man vet inte hur man ska vara, bete sig eller känna. Känslorna är ett virrvarr.

Vill bara åka till gröna lund. Sätta mig i ikaros, som jag egentligen inte vill åka och sen bara skrika lungorna ur mig. För då är det inte konstigt. Om man skriker.

Mamma.

Aldrig mer.

Fan vad sorgligt det är.