Smärta

I måndags befann jag mig i chock. Jag tror inte jag riktigt förstod vad jag sett och precis gått igenom.

Smärtan fanns där men blev inte riktigt synlig. Den molande värken som fanns i hjärtat hade varit där i 1,5 år nu. Så länge mamma varit sjuk.

Däremot kunde jag andas lite lättare. All oro för mamma och väntan på att de skulle ringa från sjukhuset var över. Lungorna kunde återigen fyllas med vanlig luft. Men hjärtat slog saktare.

Dag tre var den värsta dagen. Tredje dagen utan en mamma i livet.

Igår.

Smärta hela dagen. Slag i magen. Stroke i hjärnan. Snubbelkrok i benen.

Jag grät så mycket i bilen på väg in till mammas lägenhet att jag knappt såg vägen. Fick stänga av radion för alla låtar var skit.

Man kan inte lyssna på glada låtar när leendet saknas.

Saknaden är redan grym.

Jag fick slå mig själv på fingrarna för att inte ringa mammas nummer och komma till telefonsvararen och höra hennes röst säga ”hej du har kommit till Marianne. Jag kan inte svara just nu..”

För det stämmer ju. Hon kan ju inte svara. Just nu. Eller sen.

Så jag skrek tyst inombords.

Jag imploderade en smula.

Grät så jag fick ont i tårkanalerna.

Skrattade mellan varven för att säga ”jag är så trött på att gråta”!!!

För att sen gråta igen.

Helt plötsligt står man i hennes lägenhet. Delar upp hennes tillgångar mellan oss så allt som är kvar är vår mamma nedplockad i olika kartonger. Och minnen i hjärnan.

Sju kartonger där. Fem där.

Minnen fladdrar förbi när vi plockar. Pratar om det för en stund.

Alla fyra syskon har minnen till olika saker.

Chipsskålen. Silverbrickan. Armbandet.

Gick in i garderoben idag. Luktade på kläder. Snurrade in mig i en sjal.

Käftsmäll.

Tog med mig parfymer hem.

Mammas doft är nu i hela köket. På köksbordet. I mina näsborrar.

Jag känner inte längre när jag gråter. Det bara kommer. Helt plötsligt är de bara där. Tårarna.

Ibland kan man hantera sorgen. För man är tvungen. Måste avsluta abonnemang, fixa begravning, hemtjänst, packa, städa.

överleva.

Då går man på en reserv man inte trodde man hade. För man är tvungen.

Jag är så glad att jag har mina syskon i detta. Fyrklövern. Vi fyra. Vi blir starkare än någonsin av detta. Bryter en ihop, är en annan stark. Vi bygger upp och skyddar varandra.

Älskar dem. Mer än någonsin.

Älskar våra olikheter.

Och mamma.

Älskade mamma. Vilket tomrum som lämnats. Det finns ingen som kommer ta hennes plats. Det finns ingen som henne.

Igår gjorde jag varma mackor med svampstuvning. En hyllning till mamma som gjorde de godaste.

Men mina blev fan inte fy skam de heller. Så hon har konkurrens.

Känslan i kroppen är konstig. Man vet inte hur man ska vara, bete sig eller känna. Känslorna är ett virrvarr.

Vill bara åka till gröna lund. Sätta mig i ikaros, som jag egentligen inte vill åka och sen bara skrika lungorna ur mig. För då är det inte konstigt. Om man skriker.

Mamma.

Aldrig mer.

Fan vad sorgligt det är.

 

Att visa omtanke

Är det något min mamma lärt mig är det att visa omtanke för andra människor. Det försöker jag lära mina barn. Att det finaste man kan göra är att lära barnen samma sak.

Jag blir stolt över när jag hör att Olivia går fram till ensamma barn på skolan och frågar om de vill vara med och leka och när Petter går fram till barn På dagis som trillat och frågar hur det fick och om de slog sig.

Omtanke ska komma spontant och inifrån hjärtat. Inte påtvingat.

Omtanke föder omtanke.

Så i veckan bakade jag en stor silviakaka från mig och mamma, till hela personalen på hennes avdelning. Jag förklarade för dem varför ”att de är fantastiska människor och som är värda all uppskattning”. Jag bakade även en för oss i familjen att äta och den som blev över bjöd jag en familj som satt i dagrummet på. Mamman i familjen låg inne på samma avdelning för cancerbehandling.

De blev superglada.

Mina barn såg det och sa att det var snällt gjort.

Det är viktigt tycker jag att visa för barnen att godhet är bra. Att kunna bjuda främlingar bara för att de kanske behöver det just då.

Räcka fram en hand åt någon som trillat, fråga ett ensamt barn om den vill leka, säga till en arbetskompis, vän eller släkting när de gjort något bra. Inte vara rädd för att visa känslor.

Bjuda på den sista clemtinklyftan eller köpa en glass åt någon annan för den sista pengen.

Alla gester är fina och ger någon annan människa en fin god magkänsla.

Och kanske en vilja att göra samma sak.

Att visa omtanke kostar inget.

Det ska barnen veta.