Nästsista dagen på 2017

Igår åkte vi mot Laxå för att tillbringa dag med övernattning hos min syster. Jag passade på att besöka en av mina äldsta barndomsvänner (blir tyvärr alltför sällan, men hoppas på oftare nu) och barnen lekte med sina kusiner.
Idag var planen att vi skulle gått på Tjuren Ferdinand och Olivia skulle få sälja biljetter och stå i kiosken.

Detta infriades till hälften.

Petter kräktes efter ett 4 dagars långt uppehåll i magsjukan och vi packade ihop och åkte hem. Kvar blev Olivia och fick stå i kiosken och kassan och var hur nöjd som helst.

Själv hann jag hem till intervallträning i gymnastikföreningen och det var vidrigt jobbigt. Jag har verkligen ingen kondition kvar och musklerna har försvunnit tillsammans med chokladen jag käkat.
Men jag tog mig igenom passet och det känns otroligt bra att vara igång innan nyåret tar sin början.

Innan vi åkte hemåt idag, jag och Petter tände vi ljus på mammas grav. Det är fortfarande väldigt jobbigt att åka dit och se hennes lilla plakett och jag klarar inte av längre stunder. Inte heller gör Petter det. Han har svårt att förstå och tycker det är jobbigt att inte kunna träffa sin mormor.

Vi åkte hem i tystnad. Jag lyssnade på ljudbok och Petter sov.

Kräkningarna har slutat, blev bara en hos syrran … peppar peppar.
Så imorgon får bli en väldigt lugn och skön nyårsafton.

Vi hade tänkt det ändå, men nu har vi inget val.

Känns som detta år vill jag bara lägga bakom mig. Det har varit ett hemskt år och jag vill ge mig själv en stor highfive och en stor kram för att jag fortfarande står upp.

Jag är på sätt och vis glad att året är över, men samtidigt känns det tomt att gå in i ett år där mamma inte kommer ha några minnen med oss i.
År 2017 fanns hon i lite över fyra hela månader och 8 dagar… men ja.. nu.. kommer det gå 365 dagar utan ett minne.

Tomheten. Den kommer väl alltid vara där. Stundtals känner jag mig så förbannat orättvist behandlad på att mamma som verkligen ville leva inte fick det. 67 år.. Vad fan är det för ålder? Samtidigt som jag är glad att jag fick ha henne i 40 år, men det är för lite. Det var för lite för våra barn.

Jag hoppas att nästa år kommer föra med sig fina minnen. Roliga upplevelser och inte för många bucklor på vägen dit.

Jag ska omge mig själv med människor som vill mig och mina närmsta väl. Livet är för kort för att umgås med folk som egentligen inte tycker om en, sprider ut skitsnack om en eller vill sko sig på ens egen bekostnad. Jag är glad att jag är 40 år och har tagit mig igenom min beskärda del av jobbiga saker, man lär sig saker på vägen och vad som är värt.
Jag vet vilka som älskar mig, vilka mina äkta vänner är och vad jag inte tycker om.

Nästa år ska jag fortsätta på samma bana.

Jag ska vara mer ärlig, säga vad jag tycker och kämpa för mina kärlekar. Jag ska gå genom eld och vatten för mina ungar och kämpa för mitt och Andys äktenskap. Inte för att vi har det dåligt, men jag vill heller inte att vi ska få det dåligt.
Jag ska umgås mer med mina vänner och berätta för dem hur mycket de betyder för mig.
Likväl som jag inte ska låta de som utnyttjar mig eller vill mig illa få höra detta, för det är inte okej.

Nästa år ska bli mitt år. Min familjs år. Vi behöver detta.

Vi behöver vila, kärlek, lugn och skratt.

Och vi börjar imorgon.

Tillsammans vi 4.

Med god mat och sällskapsspel… och förhoppningsvis ingen spya.

 

Träna med en kropp i sorg

Innan mamma gick bort var jag igång ordentligt med min träning. Jag tränade 3 ggr i veckan och kände mig starkare än på länge.

Direkt efter bortgången fortsatte jag träna men började bli sjuk.

Ju längre tiden gick desto mindre kunde jag göra innan jag låg sjuk igen.

Jag tog små promenader och vaknade upp med ont i halsen dagen efter. Det kändes tungt då jag bearbetade min sorg när jag tränade.

När jag gick iväg till min samtalsterapeut sa hon att jag absolut inte skulle träna. Kroppen var i sorg och jag hade inget immunförsvar.

Att inte träna och bara vila blev det jag fick med mig hem.

Jag fick order om att bara ta små små promenader, väldigt sakta. Men det funkade inte.

Så jag sov och sov och sov. Var jag trött klockan sju gick jag och lade mig. Jag lyssnade på kroppen för att kunna bli frisk i framtiden.

Jag brydde mig inte om vad klockan var. Jag sket i tvn och att ha egentid framför tvn. Det är inte viktigt. Det viktiga var att bli frisk och komma förbi den värsta sorgen.

Så höll det på i flera månader.

Det jag märkte var när jag försökte berätta för folk var att många inte förstod. Eller ville kanske inte förstå.

Det har gått sju månader sedan mamma gick bort och människor som inte har gått igenom samma har svårt att relatera. De tror att det ska vara över nu. Att det är bara att gå vidare.

Varför kan du inte bara träna? Träning läker ju.

Jag upplevde vid flera tillfällen när jag sa att man inte ska träna med en kropp i sorg, att folk slutade lyssna eller jämförde med sig själva med något som inte alls hörde ihop.

Så man slutar berätta. Det känns tråkigt när man tror att folk frågar för att de bryr sig men så får man en helt annan känsla när man svarar.

Efter tre månader med vila och mycket sömn har kroppen och psyket börjat återhämta sig. Jag märkte det på jobbet först. När min hjärna började fungera igen. Jag började återigen bli kreativ och komma ihåg saker.

Så då började jag smyga igång med träning igen. Att ha haft en kropp i vila i tre månader gör ju att man inte har mycket ork eller muskler kvar.

Jag har accepterat det och har börjat smyga igång med träning två gånger i veckan. Till att börja med.

Jag blev glad när jag upptäckte att jag inte vaknade sjuk dagen efter för att jag aktiverat mig dagen innan.

Den här veckan har jag tränat zumba och så ett dubbelpass igår -samba och xfit. Det var tungt, men skönt.

Jag får en kick i att återigen vara igång. Jag behöver det i min återhämtning och sorgebearbetning.

Men det har tagit mig sju månader nästan åtta att ta mig hit.

Det har varit tufft och svårt, men nu är jag här.

En dag i taget och förhoppningsvis vis inte för många bakåt.

Nu kan det bli jul

Efter årets sista arbetsdag tog jag mig till Rusta och köpte det sista inför julen. Igår blev det julmatshandling och idag den allra sista julklappen.
Tidigare i veckan passade jag på att köpa en julklapp åt mig själv ( en mjuk fin vit tröja från Monki) då jag VET att Andy minsann inte köpt något fast jag ställt vad jag vill ha på bordet och dessutom sagt det högt cirka 4 gånger, men man kan ju inte anta att han har förstått och hört ändå. Så idag slog jag in min egna julklapp och gömde under granen, tillsammans med hans som jag faktiskt köpt redan, fast han inte sagt sin önskelista. Men en annan har ju lite fantasi och vet vad han behöver och har öron att lyssna på.

Så till julafton när tomten kommer ska han få svettas lite då han får paket, men inte fixat något själv.. hehe

Då har jag en upp på honom.

Får väl se på söndag om jag får äta upp detta eller inte …

Kom även på att vi ska ha paketleken imorgon på vår uppesittarkväll med min syster o hennes karl, så det fixade jag till lite snabbt när jag kom hem.
Börjar fundera på om jag anser mig själv ha för lite att göra då jag lite snabbt fixade till cirka 10-11 extra paket att slå in. Som om paketen från morfar (skateboard och kickbikes) och den där jättenallen inte är nog. Måste ha något allvarligt fel som gör att jag inte kan låta bli.
Men så känner jag igen mig hur jag är när jag faktiskt mår bra, då spinner min hjärna igång och har en massa idéer och förslag, så det är väl ett friskhetstecken egentligen.

Kom även ihåg att köpa tidningen med tvbilaga. Ett måste till julen då det finns en hel del filmer och andra tvprogram man faktiskt vill se. Satte mig direkt och ringade in de tvprogram i tablåerna vi inte får missa. Precis som man gjorde förr när man var liten.

Maten är inlagd och satt med postitlapp med texten Rör Ej Andy, helt enligt traditionerna.

Så nu sitter jag här i soffan med alla julklappar lagda under granen. Skateboardshjulen tittar redan fram under julklappspappret och Janne försöker leka med alla julklappssnören.

Iår tar jag det iallafall lugnt med julmaten. Jag rullar inga köttbullar själv, det fick ICA göra. Köpte deras färska köttbullar som jag bara ska steka på. Crockpoten får fixa revbensspjällen och Hemgården prinskorven. Sillen har ABBA fixat och äggen har hönorna värpt och Scan har kokat skinkan.

Sen kan jag väl vispa till en omelett, värma bruna bönor, göra lax och koka brysselkålen, ja ni vet med mera med mera.

Det blir faktiskt jul utan en massa stress och egenrullade köttbullar och baconlindade dadlar.

Iår blir det bara vi och morfar/pappa på julafton och det känns otroligt skönt. Jag känner sorgen i ryggmärgen och ett par tårar i ögonvrån och de får komma precis när de vill. För iår är första julen utan mamma och det kan sluta precis hur som helst.

Sen är det ju faktiskt jul flera dagar, så man hinner med och fira med alla.

Vi börjar imorgon dagen före dopparedagen.
Men först 45 min intervallträning kl 1030.

Hur firar ni jul?

Varför är det så svårt att vara ärlig?

Efter min intervju inför mitt kommande reportage framöver, fick det mig att fundera och tänka efter.

När vi fick första barnet, Olivia, kämpade vi med amningen. Denna underbara himlastormande upplevelse som det skulle vara. Det är det mest naturliga i världen och allt skulle gå så lätt.

Så fallet blev enormt högt när det faktiskt inte fungerade. Jag grät och kände mig som världens sämsta. Jag minns hur jag satt som en urtvättad socka i sängen på avdelningen på sjukhuset och bara grät och grät. Bara för att barnmorskan sagt att det är världens lättaste grej. Ingen hade sagt att brösten kunde svälla upp likt hårda tennisbollar så hon inte fick tag för att äta. Jag kunde inte ge mitt barn mat.

Jag åkte hem med skammen om att ha för stora bröstvårtor för mitt barns mun. Skam. Hur kunde det bli så fel?

Vi fick mata per kopp och pumpa ur i månader. Tills jag en dag skrev på Facebook ”Varför har ingen sagt att det är svårt att amma!” Kommentarerna strömmade in från andra mammor som upplevt samma sak och jag blev tipsad om amningsnapp.

Tänk vad mycket sorg man sluppit om man bara varit ärlig från början och inte självutnämnt sig som dålig morsa när man knappt hunnit bli det.

Samma sak gäller sömnproblemen. Vi fick två barn som inte sov på nätterna. Petter ville amma varannan timme de första sex månaderna och jag ställde upp som ko. Sex månader utsn sömn genererade i kroppsskakningar, irritation på barn och gubbe och inte ork till något.

Alla jag pratade med hade barn som sov eller svarade med att skrattande säga stt jaaa så är det att ha barn. Nu får ni sova när de flyttar hemifrån.

Alltså vad är det för kommentar till nyblivna föräldrar?  Den borde förbjudas. Det finns väl ingen som skrattar förutom den som säger kommentaren och så kanske den bredvid som bli obekväm.

Så jag slutade säga att jag sov dåligt.

Sen har vi alla gånger man blivit arg i onödan på barnen. Alla gånger man velat lämna hemmet och gå ut på obestämd tid. Alla gånger man sjunkit till deras nivå trots man vet att det är fel, men man orkar inte vara pedagogisk.

När man försiktigt började yppa detta möttes jag av konstiga blickar. De jag träffade på öppna förskolor tittade snett. Inte skulle de göra så. Stänga dörren? Gå därifrån?  Nej här böjer vi oss till samma nivå och samtalar med barnet så de förstår. De har ju inte samma utvecklade hjärna.

MEN JAG VET JU DET.

Så jag var tyst och kände mig dum. Det var bar jag som kunde bli trött på mina barn när de ständigt verkade befinna sig någon form av utvecklingsfas, språng eller trotsålder.

 

Alla sjukdomar som avlöste varandra. Vissa månader man knappt var på jobbet för man vabbade så mycket.

Kommentar: ja så är det att ha barn. Nu får du aldrig igen en hel lön. Och så ett skratt på det.

Kul!? Nej bara provocerande.

Varför har vissa detta krav och tvång i sig att de nödvändigtvis måste göra sig lustiga över svaga trötta småbarnsföräldrar? Räcker det inte med den osäkerhet man redan har? Den som får en att känna sig som man är ensammast i världen.

Sen har man den med att man får det tufft i förhållandet. Mindre sex (noll sex?), den ständiga jakten på vinst – vem som sovit minst, vem som är lite sjuk själv, vem som är bäst och mest behov av egentid.

Pratar man om det? Nej alla verkar få sitt familjeliv att fungera. Det är gulligull på alla kort som läggs ut på sociala medier. Älsklingen köper rosor, älsklingen gjorde middag osv.

Sen har vi allt innan barn.

Jag minns ett förhållande jag gick in i. Ett fruktansvärt destruktivt förhållande där han var elak och nedtryckande. Otrogen och ingen jag egentligen ville vara tillsammans med. Men jag tyckte inte ens om mig själv på den tiden så det kunde jag inte erkänna.

Så jag berättade inget. Jag lät alla tro att allt var bra. Att han var snäll och inte satt och chattade med andra tjejer i soffan när jag satt bredvid.

Varför?

Skam.

Skammen för att återigen vara den som mår dåligt. Skammen att erkänna sig svag. Skammen att erkänna att man har fel och brister. Precis som alla andra.

Jag märkte sedan i alla fallen att när jag väl erkände mig svag och trött. Eller less. Fanns det andra som jag. Jag skrev om det i bloggen och fick emormt gensvar. Känslan av att vara normal.

Men tänk om alla kunde vara öppna och ärliga. Erkänna att de är mänskliga och gör fel som förälder, partner och människa.

Tänk vad mycket lättare allt skulle bli. Tänk vad mycket lättare man skulle bli i hjärtat.

 

 

Tävling! 3 vinner maskeradkläder från Krabat.se

Äntligen är det dags. En ny tävling i samarbete med älskade fina barnbutiken Krabat.

Inte mindre än 3 av er har chansen att vinna en maskeraddräkt. Det som finns att välja på är:

Trollkarlsmantel, hatt och spira strl 4-6 år
Kungakrona

eller

Doktorsdräkt strl 4-6 år

Vi har samtliga och de används flitigt vill jag lova!

För att ha chans att vinna gör så här:

  • Motivera vilken av dräkterna du önskar och vem som skulle få dem
  • Om du har instagram följ @joi1977 och @krabatleksaker – skriv i vilket namn du lagt till

Tävlingen pågår till 24 december 2017 på själva julafton och vinnare utses i mellandagarna.

Lycka Till

Julklappstips del två

Snart bara en vecka kvar till julafton och snart bör julklapparna vara klara.

Jag försöker alltid vara ute i så god tid, men det slutar lik förbannat med att jag kämpar med de sista typ dagarna innan när man fått lön.

Så kommer det bli i år med. Har den svåraste kvar och så Andy som vägrar hitta på något han vill ha från barnen. Jag har meddelat honom min grej. En parfym som är slut. Har tillochmed ställt fram den tomma parfymflaskan på bordet,men vet inte om det är tillräckligt nära.

Anywho….

Jag har tidigare skrivit om lite julklappstips och här kommer några fler.

Doftljus från Yankeecandle. Är det några som kan doftljus så är det just Yankeecandle. Det finns i stora och små storlekar och de större är i fin glasburk med glaslock till så ni kan kväva syret. Himmelsk doft dessa. Lite lyxigare mdn väl värt!

Hudkrämer kan man inte få nog av. Jag har tidigare tipsat om Dermosil, men denna kommer från Rosenserien. Love it. Detta var mammas favorit. Mjuk och smidig men fräsch doft. I like it.

Maskeradkläder. Vi köpte Maskeradkläder från Zingland när Olivia fyllde år och både hon och Petter får varsina till jul. Petter får en ninjadräkt och Olivia ska bli drottning.

Något som alltid är kul för barn är att bli någon annan. 

Något som kanske inte alltid är så kul att få är vanligt schampoo och balsam. Dessa produkter man ofta kan köpa på extrapris på Ica själv, men vill man snäppa upp det ett snäpp köper man lite lyxigare produkter. Dessa har jag tipsat om tidigare och jag gör det igen. Lernberger Stafsing. Svenska produkter ligger alltid mig varmt om hjärtat och något man vill stödja. Dessutom är det riktigt riktigt bra.

Och kul att ge bort!

Sällskapsspel är något som ligger denna familj varmt om hjärtat. Dagens spel är Uno. Kortspelet. Det spelar vi minst en gång om dagen. Riktigt kul. Andra spel är vampyrspelet, othello, pie face. Monster kuddkrig och såklart jellybean.

Har man inte så mycket pengar slår jag ett slag för egengjorda julklappar. Jag har flera gånger gjort ett eget häfte med kuponger för mottagaren att utnyttja. Vissa kuponger kostar pengar,  Vissa inte.

T.ex 30 min massage, en öl på krogen, biobesök, sex, bli kung för en dag då du inte behöver göra något m.m

Sedan går ju alltid kort på barnen hem. Iår har vi ännu inte beställt några kort från skolfotona men jag tycker det blir så fantastiskt dyrt.

Vad har ni för tips så här en vecka kvar?

Ja men då vill de ha beröm

Stack ut på lunchen idag och fixade i stort sett de sista julklapparna.

Satte mig direkt vid hemkomst och slog in klapparna. Andy satte sig ned bredvid som sällskap.

Efter en kort stund o efter ett par pikar från mig att han inte köpt en enda julklapp och heller inte slagit in någon sa han

Ja men jag slår in en då.

Öh jaha ska jag tacka då?

Gav han klippt papper som den curlande fru jag är och fortsatte med mitt

När han var klar såg det ut som Olivia slagit in den.

Gav han nytt papper och en ny klapp.

När han var klar sa han

”herregud vilket proffs. Det ser ju ut som ett proffs har gjort. Jag är ju skitbra på detta ju. Kolla. Tycker du inte?”

Ja bara… Öh har du kollat min proffshög under granen… Inte…

Fick ändå göra snöret för det kunde han inte …

I rest my case

Dagens roligaste

Var ändå att gå till Ica maxi bara för att köpa knäckebröd och tvättservetter och tog därför bara en kundkorg på hjul.

Men hittade bästa julklappen på bra pris och bestämde mig för ett köp.

Skrattade åt mig själv när jag drog omkring på den.

Och lika mycket när jag spände fast den i framsätet.

Väldigt kul vid rödljus.

Och nu sitter han hemma vid bordet. Minding his own…

Att ge komplimanger

Jag och Andy satt och pratade om reportaget vi ska vara med i framöver. Vi gick igenom våra år tillsammans och prata jobbiga ämnen fast vi inte hade tänkt det.

Kramade honom och sa ”du är min klippa”

Andy: ”du är min klyfta”

 

Tack o tack du