Varför är det så svårt att vara ärlig?

Efter min intervju inför mitt kommande reportage framöver, fick det mig att fundera och tänka efter.

När vi fick första barnet, Olivia, kämpade vi med amningen. Denna underbara himlastormande upplevelse som det skulle vara. Det är det mest naturliga i världen och allt skulle gå så lätt.

Så fallet blev enormt högt när det faktiskt inte fungerade. Jag grät och kände mig som världens sämsta. Jag minns hur jag satt som en urtvättad socka i sängen på avdelningen på sjukhuset och bara grät och grät. Bara för att barnmorskan sagt att det är världens lättaste grej. Ingen hade sagt att brösten kunde svälla upp likt hårda tennisbollar så hon inte fick tag för att äta. Jag kunde inte ge mitt barn mat.

Jag åkte hem med skammen om att ha för stora bröstvårtor för mitt barns mun. Skam. Hur kunde det bli så fel?

Vi fick mata per kopp och pumpa ur i månader. Tills jag en dag skrev på Facebook ”Varför har ingen sagt att det är svårt att amma!” Kommentarerna strömmade in från andra mammor som upplevt samma sak och jag blev tipsad om amningsnapp.

Tänk vad mycket sorg man sluppit om man bara varit ärlig från början och inte självutnämnt sig som dålig morsa när man knappt hunnit bli det.

Samma sak gäller sömnproblemen. Vi fick två barn som inte sov på nätterna. Petter ville amma varannan timme de första sex månaderna och jag ställde upp som ko. Sex månader utsn sömn genererade i kroppsskakningar, irritation på barn och gubbe och inte ork till något.

Alla jag pratade med hade barn som sov eller svarade med att skrattande säga stt jaaa så är det att ha barn. Nu får ni sova när de flyttar hemifrån.

Alltså vad är det för kommentar till nyblivna föräldrar?  Den borde förbjudas. Det finns väl ingen som skrattar förutom den som säger kommentaren och så kanske den bredvid som bli obekväm.

Så jag slutade säga att jag sov dåligt.

Sen har vi alla gånger man blivit arg i onödan på barnen. Alla gånger man velat lämna hemmet och gå ut på obestämd tid. Alla gånger man sjunkit till deras nivå trots man vet att det är fel, men man orkar inte vara pedagogisk.

När man försiktigt började yppa detta möttes jag av konstiga blickar. De jag träffade på öppna förskolor tittade snett. Inte skulle de göra så. Stänga dörren? Gå därifrån?  Nej här böjer vi oss till samma nivå och samtalar med barnet så de förstår. De har ju inte samma utvecklade hjärna.

MEN JAG VET JU DET.

Så jag var tyst och kände mig dum. Det var bar jag som kunde bli trött på mina barn när de ständigt verkade befinna sig någon form av utvecklingsfas, språng eller trotsålder.

 

Alla sjukdomar som avlöste varandra. Vissa månader man knappt var på jobbet för man vabbade så mycket.

Kommentar: ja så är det att ha barn. Nu får du aldrig igen en hel lön. Och så ett skratt på det.

Kul!? Nej bara provocerande.

Varför har vissa detta krav och tvång i sig att de nödvändigtvis måste göra sig lustiga över svaga trötta småbarnsföräldrar? Räcker det inte med den osäkerhet man redan har? Den som får en att känna sig som man är ensammast i världen.

Sen har man den med att man får det tufft i förhållandet. Mindre sex (noll sex?), den ständiga jakten på vinst – vem som sovit minst, vem som är lite sjuk själv, vem som är bäst och mest behov av egentid.

Pratar man om det? Nej alla verkar få sitt familjeliv att fungera. Det är gulligull på alla kort som läggs ut på sociala medier. Älsklingen köper rosor, älsklingen gjorde middag osv.

Sen har vi allt innan barn.

Jag minns ett förhållande jag gick in i. Ett fruktansvärt destruktivt förhållande där han var elak och nedtryckande. Otrogen och ingen jag egentligen ville vara tillsammans med. Men jag tyckte inte ens om mig själv på den tiden så det kunde jag inte erkänna.

Så jag berättade inget. Jag lät alla tro att allt var bra. Att han var snäll och inte satt och chattade med andra tjejer i soffan när jag satt bredvid.

Varför?

Skam.

Skammen för att återigen vara den som mår dåligt. Skammen att erkänna sig svag. Skammen att erkänna att man har fel och brister. Precis som alla andra.

Jag märkte sedan i alla fallen att när jag väl erkände mig svag och trött. Eller less. Fanns det andra som jag. Jag skrev om det i bloggen och fick emormt gensvar. Känslan av att vara normal.

Men tänk om alla kunde vara öppna och ärliga. Erkänna att de är mänskliga och gör fel som förälder, partner och människa.

Tänk vad mycket lättare allt skulle bli. Tänk vad mycket lättare man skulle bli i hjärtat.

 

 

One Comment

  1. Sara

    Johanna, jag är så himla glad att du inte slutade blogga! Jag älskar din blogg, så ärlig, skön blandning av allt som livet består av, både glädje och sorg, full av humor, skriven med både hjärna och hjärta! Tack!!

    Kommer ihåg när min son var nyfödd, han hade förlösts med larmsnitt eftersom hans hjärtljud blev så svaga, så själva förlossningen skapade en del oro. Operationen gjorde att det kändes som jag hade blivit överkörd av en lastbil, sedan fick sonen kolik och skrek ca 5 h i sträck varje natt i flera veckor, jag fick någon slag inflammation i bröstet, jag hade så ont i brösten när jag ammade att tårarna rann. Under tiden hade min man en ny tjänst so krävde massor av honom, samtidigt som han renoverade vårt nyköpta radhus till kl 23 på kvällarna. Vi båda var helt slutkörda! När jag var ute med barnvagnen träffade jag på tanter som i största välmening sa; ”Åh, det här är den lyckligaste tiden i livet!” Jag minns bara hur jag tänkte, ”Det hoppas jag verkligen inte, för blir det inte bättre än så här, vet jag inte vad jag gör!” Som tur var blev det bättre!
    Kram Sara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *