Träna med en kropp i sorg

Innan mamma gick bort var jag igång ordentligt med min träning. Jag tränade 3 ggr i veckan och kände mig starkare än på länge.

Direkt efter bortgången fortsatte jag träna men började bli sjuk.

Ju längre tiden gick desto mindre kunde jag göra innan jag låg sjuk igen.

Jag tog små promenader och vaknade upp med ont i halsen dagen efter. Det kändes tungt då jag bearbetade min sorg när jag tränade.

När jag gick iväg till min samtalsterapeut sa hon att jag absolut inte skulle träna. Kroppen var i sorg och jag hade inget immunförsvar.

Att inte träna och bara vila blev det jag fick med mig hem.

Jag fick order om att bara ta små små promenader, väldigt sakta. Men det funkade inte.

Så jag sov och sov och sov. Var jag trött klockan sju gick jag och lade mig. Jag lyssnade på kroppen för att kunna bli frisk i framtiden.

Jag brydde mig inte om vad klockan var. Jag sket i tvn och att ha egentid framför tvn. Det är inte viktigt. Det viktiga var att bli frisk och komma förbi den värsta sorgen.

Så höll det på i flera månader.

Det jag märkte var när jag försökte berätta för folk var att många inte förstod. Eller ville kanske inte förstå.

Det har gått sju månader sedan mamma gick bort och människor som inte har gått igenom samma har svårt att relatera. De tror att det ska vara över nu. Att det är bara att gå vidare.

Varför kan du inte bara träna? Träning läker ju.

Jag upplevde vid flera tillfällen när jag sa att man inte ska träna med en kropp i sorg, att folk slutade lyssna eller jämförde med sig själva med något som inte alls hörde ihop.

Så man slutar berätta. Det känns tråkigt när man tror att folk frågar för att de bryr sig men så får man en helt annan känsla när man svarar.

Efter tre månader med vila och mycket sömn har kroppen och psyket börjat återhämta sig. Jag märkte det på jobbet först. När min hjärna började fungera igen. Jag började återigen bli kreativ och komma ihåg saker.

Så då började jag smyga igång med träning igen. Att ha haft en kropp i vila i tre månader gör ju att man inte har mycket ork eller muskler kvar.

Jag har accepterat det och har börjat smyga igång med träning två gånger i veckan. Till att börja med.

Jag blev glad när jag upptäckte att jag inte vaknade sjuk dagen efter för att jag aktiverat mig dagen innan.

Den här veckan har jag tränat zumba och så ett dubbelpass igår -samba och xfit. Det var tungt, men skönt.

Jag får en kick i att återigen vara igång. Jag behöver det i min återhämtning och sorgebearbetning.

Men det har tagit mig sju månader nästan åtta att ta mig hit.

Det har varit tufft och svårt, men nu är jag här.

En dag i taget och förhoppningsvis vis inte för många bakåt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *