Söndagsångest

Söndagsångest har verkligen fått ett nytt begrepp. Den ångest man haft förr när man varit bakis och inte varit helt säker på vad som skett kvällen innan, är inget emot den ångest man har när en man älskar är svårt sjuk.

Idag skär ångesten i mig som knivar. Den pirrar i hela bröstet som om hjärtat ska ut och springa maraton.

Panikångesten smyger på mig och gömmer sig bakom varje hörn i huset.

Ångest.

Vilket fruktansvärt hemskt ord och den är här för att stanna.

För att eskalera.

Jag hatar den.

Jag har haft ångest i flera år. Mer eller mindre. Panikångest lika länge.

Ibland funkar det att sy.  Ibland att prata. Ibland att träna.

Oftast vill jag inte prata. Jag sluter in mig i ett skal. Blir tyst och stirrar framför mig.

Till slut brister det och jag hulkar ut i gråt.

Efteråt blir jag trött.

Likadant idag.  Gick upp och lade mig. Fulgrät och skrev till en vän.

Somnade en stund.

Det är som all energi dräneras ut. En sekund.

Sen är det bättre.

Ikväll är jag själv med barnen och kusin Smilla. Andy och bror är på bio. En välbehövlig paus i det. Något annat att tänka på för dem.

Söndagsångest.

Jag ät ledig två dagar till med barnen. Känns skönt. Vi ska cykla och kanske hälsa på mamma. Beroende på vad alla orkar med.

Ikväll ska vi kolla på film och äta godis. Jag och ungarna.

Fuck söndag.

One Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *