Nästsista dagen på 2017

Igår åkte vi mot Laxå för att tillbringa dag med övernattning hos min syster. Jag passade på att besöka en av mina äldsta barndomsvänner (blir tyvärr alltför sällan, men hoppas på oftare nu) och barnen lekte med sina kusiner.
Idag var planen att vi skulle gått på Tjuren Ferdinand och Olivia skulle få sälja biljetter och stå i kiosken.

Detta infriades till hälften.

Petter kräktes efter ett 4 dagars långt uppehåll i magsjukan och vi packade ihop och åkte hem. Kvar blev Olivia och fick stå i kiosken och kassan och var hur nöjd som helst.

Själv hann jag hem till intervallträning i gymnastikföreningen och det var vidrigt jobbigt. Jag har verkligen ingen kondition kvar och musklerna har försvunnit tillsammans med chokladen jag käkat.
Men jag tog mig igenom passet och det känns otroligt bra att vara igång innan nyåret tar sin början.

Innan vi åkte hemåt idag, jag och Petter tände vi ljus på mammas grav. Det är fortfarande väldigt jobbigt att åka dit och se hennes lilla plakett och jag klarar inte av längre stunder. Inte heller gör Petter det. Han har svårt att förstå och tycker det är jobbigt att inte kunna träffa sin mormor.

Vi åkte hem i tystnad. Jag lyssnade på ljudbok och Petter sov.

Kräkningarna har slutat, blev bara en hos syrran … peppar peppar.
Så imorgon får bli en väldigt lugn och skön nyårsafton.

Vi hade tänkt det ändå, men nu har vi inget val.

Känns som detta år vill jag bara lägga bakom mig. Det har varit ett hemskt år och jag vill ge mig själv en stor highfive och en stor kram för att jag fortfarande står upp.

Jag är på sätt och vis glad att året är över, men samtidigt känns det tomt att gå in i ett år där mamma inte kommer ha några minnen med oss i.
År 2017 fanns hon i lite över fyra hela månader och 8 dagar… men ja.. nu.. kommer det gå 365 dagar utan ett minne.

Tomheten. Den kommer väl alltid vara där. Stundtals känner jag mig så förbannat orättvist behandlad på att mamma som verkligen ville leva inte fick det. 67 år.. Vad fan är det för ålder? Samtidigt som jag är glad att jag fick ha henne i 40 år, men det är för lite. Det var för lite för våra barn.

Jag hoppas att nästa år kommer föra med sig fina minnen. Roliga upplevelser och inte för många bucklor på vägen dit.

Jag ska omge mig själv med människor som vill mig och mina närmsta väl. Livet är för kort för att umgås med folk som egentligen inte tycker om en, sprider ut skitsnack om en eller vill sko sig på ens egen bekostnad. Jag är glad att jag är 40 år och har tagit mig igenom min beskärda del av jobbiga saker, man lär sig saker på vägen och vad som är värt.
Jag vet vilka som älskar mig, vilka mina äkta vänner är och vad jag inte tycker om.

Nästa år ska jag fortsätta på samma bana.

Jag ska vara mer ärlig, säga vad jag tycker och kämpa för mina kärlekar. Jag ska gå genom eld och vatten för mina ungar och kämpa för mitt och Andys äktenskap. Inte för att vi har det dåligt, men jag vill heller inte att vi ska få det dåligt.
Jag ska umgås mer med mina vänner och berätta för dem hur mycket de betyder för mig.
Likväl som jag inte ska låta de som utnyttjar mig eller vill mig illa få höra detta, för det är inte okej.

Nästa år ska bli mitt år. Min familjs år. Vi behöver detta.

Vi behöver vila, kärlek, lugn och skratt.

Och vi börjar imorgon.

Tillsammans vi 4.

Med god mat och sällskapsspel… och förhoppningsvis ingen spya.

 

One Comment

  1. Sandra

    Gott nytt år! Jag är glad att du börjar hitta tillbaka till någon typ av vardag igen. Jag kommenterar sällan men läser alltid. Även om 2017 varit otroligt tungt så ta med dig in i 2018 att du är en förebild genom ditt självklara, raka och ärliga sätt att prata om psykisk ohälsa och om det som i övrigt kan kännas skittufft i livet. Jag önskar er solsken, skratt och värme under kommande år. Jag kommer fortsätta läsa så länge du fortsätter dela med dig. 💙

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *