När veckan är över

Så här sitter man och har överlevt den jobbiga veckan som varit.

Det känns i hela kroppen att man mått dåligt. Jag har inte orkat gjort något utan har lyssnat på kroppen och bara tagit det lugnt. Igår låg jag och sträcksåg hela säsong 12 av Modern Family medan båda barnen var hos kompisar och lekte. Sicken lyx!

Men med avslappning kommer tankarna.

Jag har märkt att mina katastroftankar kickat in igen och jag oroar mig mer för katastrofer än vad jag gjort på väldigt väldigt länge. Men inte så konstigt. Jag oroar mig för krig, för olycksfall, att jag själv kommer få cancer snart och att något händer barnen.

Jag kan sitta i bilen och se mig själv köra in i en bil och dö. Då saktar jag alltid in och kör lite saktare än vanligt.

Där kan jag försöka ha lite kontroll själv, men för allt som man inte styr över själv då?

Som terrorister och när mina celler i kroppen helt plötsligt får för sig att dela på sig?
Det är där mina katastroftankar frodas och älskar att befinna sig i min hjärna.

Att jag inte kunnat träna pga halsont på hela veckan gör sitt till. Det blir alltid värre då. Jag hoppas det kommer vara bättre om ett par dagar så jag återigen är på banan.

Den här veckan som varit var tung. Jag grät ofta och korta stunder. Jag har backat i min sorgefas och kan nu igen inte titta på kort på mamma. Det är återigen för jobbigt.

Jag började med att göra en fotovägg idag. Det har länge varit på tapeten och nu är de faktiskt där också. På tapeten alltså. En början. Foto på mamma mig och Olivia, dagen innan vi gifte oss jag och Andy. Jag och Olivia sov borta precis som man ska dagen innan man gifter sig och brudgummen inte ska få se bruden. Jag och Olivia sov hos mamma. Vi hade tjejmys, käkade gott, skrattade och myste. Gick till frissan dagen efter.

En dag kommer jag säkert kunna minnas allt med ett leende.

Just nu är jag tillbaka till att känna att allt är en mardröm igen. Att jag snart ska vakna.

Jag hör mammas röst i mitt huvud, saker hon sa ” kom och lägg dig här på min arm” ”kom och lägg dig bredvid mamma”

Jag gjorde som hon sa ibland och grät tyst. Ljudlöst.

Ibland klarade jag inte av det. Jag orkade inte gråta framför mamma längre. Jag ville inte visa alla tårar. Jag ville visa glädje, att vi kunde skratta och skoja, precis som vanligt. Om jag skulle lägga mig på hennes arm skulle jag falla. Falla snabbt och hårt att jag inte skulle kunna ta emot mig i fallet.

Så jag tog på mig en sköld. Blev kallare och hårdare. Började ogilla att kramas med folk jag älskade. För då skulle skölden rasa. De skulle se igenom och jag skulle återigen bli svag. Så för att förvilla kramades jag med en arm, gav jag två gav jag hela mig.

Det är konstigt vilka grejer man börjar med för att skydda sig själv. Jag förstod inte då varför jag gjorde så, inte förrän efter lång tid.

Och det är inte förrän nu jag kunnat berätta för Andy.

 

Imorgon åker jag till Stockholm för utbildning i två dagar. Imorgon kväll ska jag hänga med en fin vän och tanka energi. Prata skratta och käka gott.

Det blir en fin start på en ny vecka.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *