Livets berg och dalbana

Den här veckan har varit ett virrvarr av känslor.

I onsdags följde mamma med hem då vi skulle upp på torsdags morgonen för att köra till en begravning.

Petter och Olivia blev superglada att ha mormor på övernattning, men allra mest nog Petter. Han sa flera gånger att han saknat henne hela dagen och ville absolut sitta bredvid mormor var hon än satt.

Stundtals sa han bara Mojmoj och tittade på henne. Det känns ju i hjärtat.

Barnen o mormor spelade lite pingis på kvällen och så kollade vi på julkalendern (vad bra den är förresten!).

Jag tycker det är så roligt och mysigt att mina barn är så himla dann med min mamma, samtidigt som  hela mitt hjärta går sönder av värk för att mamma är sjuk. Jag är arg på livet och dess orättvisor och vill skrika rätt ut och slå sönder något som gör ont på mig själv.

Men istället märker jag att jag har blivit mer tystlåten. Jag har börjat gå inåt mig själv när jag blir ledsen. Tyst och eftertänksam. Jag orkar liksom inte visa att jag är ledsen varenda gång.

I torsdags körde vi på min ingifta morbrors begravning och det var ju såklart tufft emellanåt. Det är känsligt i kyrkan såklart. Jobbigt att se andra ledsna. Fina låtar sjungna av fina människor.

Jag är lite emot det här med att fika efteråt, men denna gång blev det faktiskt riktigt fint och trevligt. Jag har verkligen en helt fantastisk fin släkt och det är synd att vi bara träffas under sådana här omständigheter.

Vi hängde ihop i ett par timmar efteråt och pratade minnen och släktforskning. Fint roligt med en skvätt sorg.

Hela vägen hem pratade vi i bilen om släkt och saker som hänt. Fin stund i bilen och skönt att jag inte kände mig ledsen och tystlåten.

Idag var det jobb igen och kvällen handlar om förberedelser inför Olivias kalas för sina vänner imorgon.

Livets berg-och-dalbana.

dsc_2426

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *