Får man ha en bra dag när man sörjer?

Efter att ha haft en överjävlig helg med panikångest, började jag återigen att jobba i måndags.

Jag var nervös och lite skakig när jag gick in bland mina arbetskamrater igen.

Hela förmiddagen gick åt att prata, kramas och gråta.

Eftermiddagen försökte jag jobba,men hjärnan kickade liksom inte in.

När jag kom hem var jag helt slut. Bäddade ner mig klockan åtta och somnade faktiskt.

En likadan dag följde på tisdagen.

Onsdagen blev en rätt så bra dag.

Jag kunde le. Sitta i solen. Ha en hjärna som fungerade och inte bara sörjde. Jag kunde ta beslut och komma på idéer.

Fick dessutom en ny tjänst, så jag hade en riktigt bra dag.

Jag kände att jag inte var lika ledsen. Eller ja jag tillät mig vara glad. Fira inombords att jag faktiskt kanske kan göra ett bra jobb på min nya tjänst. Att bli sedd på jobbet.

Det känns konstigt att kunna sitta och le när man är i den största sorg man haft. Det känns konstigt att planera sommarsemestern och roliga äventyr när jag i samma veva planerar min mammas begravning.

Jag tillåter mig iallafall att ha bra dagar. Jag vet att mamma skulle ha velat det. Hon skulle inte vilja att vi bara satt och sörjde och grät. Att vi slutade leva.

Men när sorgens svarta täcke sänker sig över en är det svårt att tillåta sig ett leende.

Jag vill stundtals bädda ned mig med sorgens mantel runt mig. Jag tillåter mig själv känna enorm smärta och gråta tills jag tror på allvar att huden får skåror.

Samtidigt som jag tillåter mig att må bra. Jag skäms inte för att jag redan har haft en helt okej dag. Tillochmed två i rad. För jag vet att snart kommer droppet. Snart står jag vid stupet och faller handlöst framåt.

Så därför tillåter jag mig le. Det är skönt. Då känner man att man lever. Att man kommer klara detta med. Kantstött och fårig, men överleva.

All ångest jag känt varje dag. All oro för provtagningar, provsvar, samtal om natten, att räkna tid.

Det är ju borta.

Alla de stenarna har släppt. Lossnat för alltid.

Ersatts med en stor sten.

Men ändå är de borta.

Ofattbart skönt i den stora sorgen.

Jag tänker på mamma varje dag. Jag har svårt att kolla på kort på henne. Det är för tungt. För jobbigt att se henne levande.

Idag har varit dn rätt okej dag. Då passade jag på att ta med barnen på mârten här i Väse, klippte gräsmattan och storstädade hela huset.

Lika bra att passa på.

Man vet ju aldrig när det vänder.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *