Det är ett under att man överlevde

Ibland landar jag i mig själv och tänker tillbaka på dessa år med småbarn.

Hur sjutton vi överlevde. Hur man fick vardagen att fungera och hur man orkade gå upp på morgonen.

Ingen av ungarna har sovit hela nätter förrän när de kom upp i åldern (ca 3-3,5 år).

Att få dåligt med sömn i så många år och 1 år innan med Olivia tar på krafterna.

Jag vet att jag ballade ur i onödan många gånger. Att jag ibland ville gå hemifrån och lämna allt. Sätta mig i en gunga och blicka mot himlen. Finna tysthet och lugn. Och sova.

Jag kunde längta till jag skulle Olivia på dagis, för då kunde jag gå hem med Petter slå på tvn och vila. Även om Petter sov på dagen kunde inte jag sova. Jag satt mest och glodde tills vi skulle hämta Olivia igen.

Jag minns vissa gånger väldigt väl när jag skulle natta barnen. En gång särskilt när Andy var i Italien med jobbet. Petter var några månader och jag skulle lägga Olivia för kvällen och hon vägrade somna. Andy hade varit borta i ett par dagar och nätterna hade varit vedervärdiga. Jag var trött så inälvorna skakade. Allt jag ville var att få en timme för mig själv i soffan. Olivia vägrade somna. Väckte Petter. Jag sprang mellan rummen för att få dem att somna. Utmattad. Allt jag ville ha var en timme för mig själv innan jag skulle amma igen.

Men inget hjälpte. ungarna skrek och till slut skrek jag oxå.

Och brast i gråt och gick ned. Allt brast.

Jag ville bara sova.

Och att Andy skulle komma hem.

Till slut slog det mig att det är väl inte hela världen om barnen är vakna och somnar i soffan. Jag kan ju bära upp dem. Så jag ändrade mig. Sa till Olivia att komma ned från trappan där hon satt sig och Gick och hämtade Petter.

Och ammade.

Och visst tog det inte lång tid förrän de sov i soffan båda två.

Så där satt jag med dåligt samvete över att ha blivit sur. Helt i onödan.

När jag bara hade kunnat ändrat om i rutinen för att underlätta för mig själv.

Den gången kommer ofta till mig. Jag minns den så väl och är fortfarande något jag tycker känns skit.

Idag får jag sova förrutom när de är sjuka såklart.

Jag känner mig bortskämd. Över att få sova. Att kunna ha en fungerande hjärna.

Hur sjutton tog man aig igenom dagarna och nätterna med bara tre timmars sömn i många många månader?

Hur tog man aig igenom när man sedan fick en natt med fyra timmar. och att det blev en vana. En acceptans.

Man har ju såklart inget val, men jag kan fortfarande tycka synd om oss.

Och faktiskt tycka synd om barnen som inte visste många gånger varför man satt och grät eller var onödigt sur. Det jag överlever med är att tänka att de var så små och därför inte minns.

Jaja…

Läggdags på detta kanske..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *