Börja sätt barnen i första hand

Vilket jobb i världen är viktigare än att ha sina barn hemma när de är sjuka?
Att välja att lämna in febriga barn på dagis eller skita i att det inte gått 48-72 timmar sedan sista spyan är så jäkla oansvarigt och oschysst mot både personalen på förskolan/skolan och mot alla andra barn och föräldrar.

Så mycket vi har vabbat det här året är helt ofattbart.

Inatt blev det dags igen. Olivia spydde två gånger. En gång i sängen, då hon inte har en chans att hinna hoppa iväg till toaletten och spy där och en gång efter duschen. Sen har det varit lugnt. Peppar peppar.

Tredje gången på fem veckor nu. Med bara magsjukan.

Det som gör mig så jäkla förbannad är att vi sköter oss. Vi lämnar inte in Petter på dagis när Olivia har spytt. Vi håller Olivia hemma när Petter kräks. Allt för att minimera smittorisk och försöka kväva magsjukan.

Men varför kan man inte få samma respekt från andra? Tänk om alla tänkte samma, inte släppte iväg syskon när kräksjukan härjar i familjen. Inte lämnar barn på dagis när man själv spyr hemma. Kanske inte besöka Leos Lekland, gå på bio eller åka till badhuset bara för att man själv och barnen har tråkigt hemma.

Vi vill oxå ha ett liv. Vi som ständigt blir smittade. Vi har oxå folk vi vill umgås med, vi vill också kunna röra oss ute och hitta på roliga saker.

Med alla dessa sjukdomar vi har haft den senaste tiden har barnen såklart sämre immunförsvar och suger åt sig baciller lite mer än vanligt.

Man ser ju barnen när de är hängiga, äter dåligt och inte orkar med en heldag på skolan eller förskolan. Det är ju inte personalens uppgift att ta hand om ett sjukt barn. Det är föräldrarnas. Sen att barn blir sjuka mitt på dagen är en annan sak, när man inte anat det överhuvudtaget.

Då är det bara att packa ihop på jobbet och dra, oavsett hur mycket man har att göra eller hur obekvämt det är för en del chefer att man vabbar. Skitsamma.

Har man skaffat barn är det väl upp till varje förälder att ta sitt ansvar för sitt barn. Det är inte skitkul att vabba. Absolut inte. Särskilt inte när man varit hemma så mycket som vi varit den senaste tiden.

Därför blir man jävligt less på att man får magsjukan för tredje gången på 5 veckor. Varför blir det så? Jag kan bara tänka mig att det är barn som är för tidigt ute eller har sjuka syskon och därför bär på bakterien och ger den till andra.

Någonstans måste detta få ett slut. Barnen måste sättas främst och inte arbetet. Det finns ingen som har ett så pass viktigt jobb och är så oumbärlig att man inte kan vara hemma. Jobbet är inte viktigare än sina egna barn.

Idag är jag så himla less. Jag är ledsen för vår egen skull, för barnens skull som verkligen VERKLIGEN inte vill vara hemma, som längtar till dagis och skolan, för vår ekonomis skull och för alla planer man får ställa in.

Jag känner mig gråtfärdig för att det aldrig tar slut. Att man inte hinner bygga upp ett immunförsvar innan skiten tar om igen. Jag blir ledsen för att för varje sjukdom vi får dröjer det längre tid innan barnen får träffa min mamma. Deras mormor. Allt är extra känsligt när hon är svårt sjuk.

Finns det rekommendationer att det ska vara 48 timmar efter man är frisk så är det ju av en anledning. Är det 72 timmar vid vinterkräksjukan så är det av en anledning.

Verkar barnet inte orka med en hel dag på förskolan/skolan i den takt och fart det är där, så ska de vara hemma. Det är inte schysst mot någon att lämna in ett barn för chansning.

Dessutom får man tänka på att personalen när de blir sjuka får en karensdag. Vi vabbar och får iallafall ersättning till cirka 80% från Försäkringskassan.

Blir chefer och medarbetare sura på jobbet för man är hemma med sjuka barn, kanske man ska se sig om efter ett annat jobb.

Ska det behövas en lag för att folk ska förstå ?

Så idag vabbar jag.

Igen.

Ingen mer förskola eller skola på resten av veckan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *