Att hitta vägen tillbaka

När man är som längst ned i sorgebearbetningen vet man inte hur fasen man ska klara av att ta sig levande därifrån.
Vid fem månader sedan mammas bortgång, small det till och jag föll.

Fort och hårt tills ansiktet slog i golvet.

Tårarna visste inget slut.

Kanten att dra sig upp med satt för högt.

Jag var totalt slut i kropp och själ och blev sjuk bara jag tänkte på att ta en promenad.
Allt påminde om mamma.

Allt var orättvist och gjorde mig förbannad.

Jag gick till jobbet, men kom knappt ihåg vad jag gjort där. Jag gjorde slarvfel för många gånger och rörde ihop regler från nutid med dåtid.

Privat var jag arg på barnen, sur på Andy, orkeslös med vänner.

Jag fattade inte hur det någonsin skulle kunna vända, då sorgen alltid kommer vara där.

För alltid.

Vilket jävla hemskt ord. För alltid.

Men så en kväll när Petter och jag gick och lade oss samtidigt och läste en bok sa han:

” Du har inte varit arg på mig idag mamma.”
Styng av smärta i bröstet.

”Tycker du att jag är arg ofta Petter?” frågade jag honom tillbaka.

”Mmm”

Jag förklarade varför jag låter arg, över smärtan och sorgen jag känner och jag inte menar att vara arg. För jag är ju inte det egentligen. Utan det är för att jag saknar mormor/min mamma.
”mm” sa Petter.

Jag kramade honom och sa att jag skulle kämpa för att inte vara arg mer och inte skälla.

Älskade Petter.

Där började jag tvinga mig loss. Loss ur mitt svarta hål. Klavra mig upp till kanten vid branten. Att hitta fotfästet igen.

Jag fortsatte till min psykolog en gång till och klumpen i bröstet började lösas upp.
Jag började dricka vitaminbrus och gick och lade mig vid 20 de kvällar jag kände att det behövdes.

Två månader har nu gått och igår tränade jag för första gången på 4 månader. Det är en stor vinst för mig och ett mål jag kämpat mig fram till.
Jag har skrattat med barnen 2 gånger förra veckan och flera gånger på jobbet.
Jag har orkat kramats med Andy utan att börja gråta och lyckats bjuda folk till Olivias kalas på söndag.
Jag har haft idéer på jobbet och tagit flera beslut.

Jag har orkat julpynta och lyckades montera hela mammas julby utan att bryta ihop.
Men ibland faller jag fortfarande, men inte lika högt.

Jag är fortfarande fantastiskt trött emellanåt, men lyssnar på kroppen och själen och går och lägger mig oavsett tid på dygnet. Är energin slut så är den slut.
Det var något som min psykolog sa att kroppen säger ifrån när energin är slut. Det ska man lyssna på. Energinivån beror på bl.a. hur man sovit under natten. Har man sovit dåligt kanske energin redan är slut vid 12. Då ska man egentligen stänga ned för dagen och bara vila.

Nu fungerar det väl inte riktig så när man jobbar heltid, men att gå och lägga sig vid 1930 vissa dagar är inga konstigheter för mig.

Det är vad jag behöver. Vad min själ behöver.

En dag i taget och hur det ser ut imorgon vet jag inte, men jag tar det då.

Vägen tillbaka till ett liv utan mamma är lång och hård, men jag är tvungen att överleva och acceptera att mitt framtida liv för alltid kommer se ut så.

För Olivia och Petters skull.

Och min egen såklart.

One Comment

  1. Herre Gud vilket smärtande inlägg. Fina du. Beklagar sorgen, beklagar allt du behövt gå igenom så ung, beklagar all din smärta och ensamhet du måste ha känt/känna, beklagar din förlust av din fina mamma. Önskar vi aldrig behövde gå igenom de där smärtorna, för vår skull, för våra barns skull, men samtidigt visar det att det vi förlorat är något viktigt vi haft.

    Hoppas du fortsätter med kraft framåt nu, för dig och dina barns skull. Du är en kanonbra mamma oavsett vad, du är mänsklig, du är i sorg. Men du är en bra mamma.
    Kram fina .

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *