Att gråta bort mascaran

När man får barn blir man lite mer blödig än innan. Jag trodde faktiskt inte jag kunde bli mer blödig men det gick visst att öka på ett snäpp.

Jag har gråtit till Ja må hon/han leva. Jag har gråtit till fina ord om våra barn.

Jag har gråtit till orättvisa i små obetydliga fall. Jag har gråtit till uppvisningar och utvecklingssamtal.

Lika många tårar har jag tryckt ut till skönsång och hittapåuppvisningar hemma och till den första huvudfotingen. Till första skrivna namnet och första uttalade ordet. Första steget och första skadan.

Och så idag. Petters första luciatåg utan syrran.

Dagisfröknarna hade sagt att han sjunger så bra och verkligen tar i för kung o fosterland. Han kan alla låtar och hörs över alla.

Så idag stod vi utanför dagis och såg när de stegade fram. Vi var lite nervösa att han kanske skulle bli blyg, men inte.

Hans röst hördes över alla. Han tog djupa andetag innan nya låtar och sjöng allt vad han hade.

Stolt som tuppar stod vi där.

Filmandes med rinnande ögon.

Bästa peppe. Så go och duktig.

När de var klara var även min mascara borta och kinderna värkte av leendet.

Petter var stolt efteråt och fick så mycket beröm av olika föräldrar efteråt så han kunde ha svävat hem.

Väl hemma däckade han i soffan. Han tog väl ut alla sina krafter på luciatåget.

Lilla gubben

dsc_2438

dsc_2437

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *