Är det bara jag som stör mig på vissa barn?

Andy säger att jag får en särskild blick när jag stör mig på vissa barn. Det kan vara större barn som puttar andra barn i lekparken, som tränger sig för eller är allmänt störande.

Jag drar mig inte för att säga till att de ska ta det lite lugnt och ta hänsyn till mindre barn eller inte gå före i köer.

Jag blir en tigermamma redo att gå till attack och skydda mina ungar.

Som igår.

Vi var i en liten lekhörna i en galleria i Västerås. Mina barn lekte i en liten lekstuga av plast som var uppställd på lekområdet.

Ett litet större barn kom fram till dem och försökte få ut dem ur stugan, när det inte gick höll han för dörren så de inte kom ut.

Mina barn sa inget utan ropade bara att de inte kom ut.

Barnet vägrade flytta på sig och hans pappa sa inte till heller. Dessutom var han nedsjunken i sin mobil. Jag stegade fram till lekstugan tog bort barnets handla och fot från dörren och sa att de får komma ut om de vill.

Barnet glodde på mig medan mina barn sprang iväg. Då tar barnet hela lekstugan och drar iväg med. Han tar därefter leksaker från andra barn och lägger i stugan. Buttade ut barn som ville vara där inne eller skrek dem rätt i ansiktet. Han sparkade ett barn i magen flera ggr varpå den föräldern sa att pojken säkert bara skojade.

Öh nej. En spark är en spark. Inte kul om ena inte tycker det. Dessutom ska man inte sparkas alls.

Fortfarande inte en rörelse från barnets förälder.

När han ryckte saker ifrån petter handla kom tigrinnan fram i mig igen och jag gick till barnet och sa att den här hade mitt barn och tog tillbaka den.

Vid det tillfället var jag så himla arg och irriterad att jag sa till barnen att vi skulle gå därifrån.

Jag ville inte riskera att bli osams eller hamna i handgemäng med andra föräldrar.

Är det bara jag som stör mig och säger till andras barn när man ser att de gör saker som är fel. Jag kan spänna ögonen i större barn för att visa att jag ser vad de gjort och skydda andra barn som blir buttade.

Jag hoppas dessutom att om mina barn skulle göra saker som inte är rätt,att andra föräldrar säger till dem. Oftast brukar det ta lite bättre.

Igår gick jag i taket. Var så arg när jag gick därifrån. På ett barn. Lite större barn som borde vetat att man inte sparkas i magen eller slåss och tar leksaker från barn som är 5 år yngre.

Och med en förälder som inte gjorde ett dugg.

Det gör mig ändå mer arg.

6 Comments

  1. Ullis

    Blir förbannad bara av att läsa! Morr! Förståndigt att gå därifrån, vet inte om jag klarat det. Heja dig!

  2. sandra

    Bra gjort! Jag säger också till! Många gånger blir jag mer arg på föräldrarna som inte reagerar. Jobbar sedan ett tag tillbaka på bup och har fått en inblick i hur olika diagnoser påverkar barns utveckling, samt hur olika föräldrarna hanterar detta (många har kanske själv diagnoser). Men just därför tycker jag det är viktigt med rak och tydlig kommunikation till barnen, man vill ju lära sina egna att beteendet inte är ok.

    • admin

      Precis! Jag vill att folk säger till mina barn också om det är så att de gör ngt fel. Blir så irriterad på föräldrar som sitter helt passiva och inte bryr sig

  3. Jag blir som du!
    Vi var på en kryssning och det gick vilt till i bollhavet när större barn slängde bollar omkring sig och då röt jag till. Vart nästan helt tyst i hela rummet. Men hallå, vart fanns dessa föräldrar? Och mina barn ska få leka utan att riskera att få ont!

    • admin

      Skönt att höra att vi är fler. Jag känner mig överdriven ibland, men vad fan.. någon måtta får det ju vara.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *