Hur ska man kunna veta allt?

När man får barn ska man automatiskt bli en allvetare utan dess like. Om man inte kan det som alla andra kan himlas det och ojas ordentligt.

Som t.ex apoteket.

Olivia fick som sagt halsfluss först med hög feber. Så vi gav ipren som biter bäst på hög feber.

Fortsatte med detta när hon fick vattkoppor. Inte tänkte vi på att man ska ringa och fråga 1177 om varenda grej.

Så när jag steg in på apoteket för att köpa asolsprit och mer Alvedon snicksnackade jag vattkoppor med hon i kassan.

Hon sa på en gång ”man ska aldrig ge ipren vid vattkoppor”

Fattade ingenting.

Varför inte sa jag.

Ja det kan ge mycket allvarliga, men sällsynta hudinfektioner. Ringde ni inte 1177? Sa hon med en liten chockad ton.

Direkt small det till i hjärtat av dåligt samvete och oro. Hade vi orsakat Olivia detta nu? (jag skriver vi, men tänkte såklart jag då jag sagt till Andy att ge)

Gick ut därifrån med en känsla av att vara Sveriges sämsta förälder som kanske och antagligen ordnat så det skulle bli sjuresor värre för Olivia. Tårar brände bakom ögonen och jag klarade inte ens av att ringa 1177 och fråga för jag ville inte få mer dålig mammakänsla.

Andy ringde och 1177 var mkt mer lugna. Sällsynt var vad det var och de artiklar som står på internet är mycket värre än vad det är.

Så. Bara att hålla koll på kopporna och så hon inte får jättehög feber igen.

Blev så glad att jag köpte med en aastor barntidning åt både Olivia och Petter. Tog väl inte direkt bort den unkna smaken i munnen men jag försökte ju iallafall.

Fan vad svårt det är att vara mamma egentligen. Hur vet folk allt?!

Mors dag

Från att hs haft en rätt okej vecka, landade jag i en jobbig helg. Det brukar bli så har jag märkt.

Jag är mer sur och lättirriterad och har svårt när folk skämtar och skrattar.

I fredags åkte vi till Västerås för att se kusin Smillas dansuppvisning. Duktig såklart. Tårarna kom när hon dansade. Dels för att hon var duktig och dels för att det var okej att gråta.. Man liksom passade på.

Vi sov kvar och körde tacos och gladiatorerna som vi brukar.

Lördagen kom och vi körde mot mammas lägenhet för att göra flyttstädning. Så otroligt dumt att man inte får använda rutavdrag vid dödsbo. Hade gladeligen betalat pengar för att slippa detta.

Det var mycket minnen man städade bort när man gnuggade med den gröna svampen. Mammas lukt försvann mer och mer och till slut var det bara såpa och fettlösande spraylukt kvar.

Vid halv nio värkte underarmen rejält,och vi packade ihop och ansåg oss klara.

Jag och syrran bäddade ned oss redan vid tio, men blev väckta hela natten av en Petter som inte kunde slappna av.

Imorse var det tungt att gå upp. Munnen ville liksom inte le och irritationen var ett faktum.

Mors dag.

Första morsdag utan mamma i livet.

Att börja dagen med smärta är aldrig bra, så dagen har blivit därefter.

Jag och barnen var till Ikea och plantagen och så träffade vi en kompis till mamma och gav henne lite saker mamma ville att hon skulle ha.

Det var märkligt att gå in i mammas lägenhet utan att se mamma öppna dörren och ta emot våra presenter vi alltod hade med. Kramar från barnen och tjo och tjim med grattis på morsdag.

Mammas leende.

Aldrig mer det heller.

40 morsdag fick tydligen räcka, men jag var inte klar.

Inte på långa vägar.

Skulle göra allt för att få en till.

Veckan som kommer, kommer bli den mest intensiva hittills.

Mycket att fixa med både privat och på jobbet.

Och så begravningen på fredag.

Hela veckan fullkomligt skriker ångest och tårar.

Men snart är morsdag över.

Tack och lov.

 

 

Får man ha en bra dag när man sörjer?

Efter att ha haft en överjävlig helg med panikångest, började jag återigen att jobba i måndags.

Jag var nervös och lite skakig när jag gick in bland mina arbetskamrater igen.

Hela förmiddagen gick åt att prata, kramas och gråta.

Eftermiddagen försökte jag jobba,men hjärnan kickade liksom inte in.

När jag kom hem var jag helt slut. Bäddade ner mig klockan åtta och somnade faktiskt.

En likadan dag följde på tisdagen.

Onsdagen blev en rätt så bra dag.

Jag kunde le. Sitta i solen. Ha en hjärna som fungerade och inte bara sörjde. Jag kunde ta beslut och komma på idéer.

Fick dessutom en ny tjänst, så jag hade en riktigt bra dag.

Jag kände att jag inte var lika ledsen. Eller ja jag tillät mig vara glad. Fira inombords att jag faktiskt kanske kan göra ett bra jobb på min nya tjänst. Att bli sedd på jobbet.

Det känns konstigt att kunna sitta och le när man är i den största sorg man haft. Det känns konstigt att planera sommarsemestern och roliga äventyr när jag i samma veva planerar min mammas begravning.

Jag tillåter mig iallafall att ha bra dagar. Jag vet att mamma skulle ha velat det. Hon skulle inte vilja att vi bara satt och sörjde och grät. Att vi slutade leva.

Men när sorgens svarta täcke sänker sig över en är det svårt att tillåta sig ett leende.

Jag vill stundtals bädda ned mig med sorgens mantel runt mig. Jag tillåter mig själv känna enorm smärta och gråta tills jag tror på allvar att huden får skåror.

Samtidigt som jag tillåter mig att må bra. Jag skäms inte för att jag redan har haft en helt okej dag. Tillochmed två i rad. För jag vet att snart kommer droppet. Snart står jag vid stupet och faller handlöst framåt.

Så därför tillåter jag mig le. Det är skönt. Då känner man att man lever. Att man kommer klara detta med. Kantstött och fårig, men överleva.

All ångest jag känt varje dag. All oro för provtagningar, provsvar, samtal om natten, att räkna tid.

Det är ju borta.

Alla de stenarna har släppt. Lossnat för alltid.

Ersatts med en stor sten.

Men ändå är de borta.

Ofattbart skönt i den stora sorgen.

Jag tänker på mamma varje dag. Jag har svårt att kolla på kort på henne. Det är för tungt. För jobbigt att se henne levande.

Idag har varit dn rätt okej dag. Då passade jag på att ta med barnen på mârten här i Väse, klippte gräsmattan och storstädade hela huset.

Lika bra att passa på.

Man vet ju aldrig när det vänder.