Sista gången jag hörde din röst

För ett år sen på dagen idag, var det sista gången jag hörde din röst. Sista gången vi hade ett samtal.

Du var trött och sliten. Sov mestadelen av dagarna, men du pratade.

Jag återupplever de sista 14 dagarna varje dag. Jag vet vad jag gjorde. Hur du mådde. Vad läkarna sa.

Vilket stadie som sjukdomen befann sig i.

Allt återupplevs i en lite mildare version, men ändå så nära och verklig.

Våra rullstolspromenader utomhus, bara för att få lite luft och njuta av de första duggregnsdropparna. Du njöt av allt.
En kall vårbris. En varm solstråle. En regndroppe på huden.

En hand i din. En kropp bredvid i sjukhussängen.
Samtal om triviala saker. Saker om allvarliga saker.

Om Hem till gården. Om barnen.

De sista självande råden.

Idag för 365 dagar sedan hörde jag din röst för sista gången klar och tydlig.

Jag vet vad som väntar imorgon.

Och jag vet vad som väntar på tisdag.