Att hitta vägen tillbaka

När man är som längst ned i sorgebearbetningen vet man inte hur fasen man ska klara av att ta sig levande därifrån.
Vid fem månader sedan mammas bortgång, small det till och jag föll.

Fort och hårt tills ansiktet slog i golvet.

Tårarna visste inget slut.

Kanten att dra sig upp med satt för högt.

Jag var totalt slut i kropp och själ och blev sjuk bara jag tänkte på att ta en promenad.
Allt påminde om mamma.

Allt var orättvist och gjorde mig förbannad.

Jag gick till jobbet, men kom knappt ihåg vad jag gjort där. Jag gjorde slarvfel för många gånger och rörde ihop regler från nutid med dåtid.

Privat var jag arg på barnen, sur på Andy, orkeslös med vänner.

Jag fattade inte hur det någonsin skulle kunna vända, då sorgen alltid kommer vara där.

För alltid.

Vilket jävla hemskt ord. För alltid.

Men så en kväll när Petter och jag gick och lade oss samtidigt och läste en bok sa han:

” Du har inte varit arg på mig idag mamma.”
Styng av smärta i bröstet.

”Tycker du att jag är arg ofta Petter?” frågade jag honom tillbaka.

”Mmm”

Jag förklarade varför jag låter arg, över smärtan och sorgen jag känner och jag inte menar att vara arg. För jag är ju inte det egentligen. Utan det är för att jag saknar mormor/min mamma.
”mm” sa Petter.

Jag kramade honom och sa att jag skulle kämpa för att inte vara arg mer och inte skälla.

Älskade Petter.

Där började jag tvinga mig loss. Loss ur mitt svarta hål. Klavra mig upp till kanten vid branten. Att hitta fotfästet igen.

Jag fortsatte till min psykolog en gång till och klumpen i bröstet började lösas upp.
Jag började dricka vitaminbrus och gick och lade mig vid 20 de kvällar jag kände att det behövdes.

Två månader har nu gått och igår tränade jag för första gången på 4 månader. Det är en stor vinst för mig och ett mål jag kämpat mig fram till.
Jag har skrattat med barnen 2 gånger förra veckan och flera gånger på jobbet.
Jag har orkat kramats med Andy utan att börja gråta och lyckats bjuda folk till Olivias kalas på söndag.
Jag har haft idéer på jobbet och tagit flera beslut.

Jag har orkat julpynta och lyckades montera hela mammas julby utan att bryta ihop.
Men ibland faller jag fortfarande, men inte lika högt.

Jag är fortfarande fantastiskt trött emellanåt, men lyssnar på kroppen och själen och går och lägger mig oavsett tid på dygnet. Är energin slut så är den slut.
Det var något som min psykolog sa att kroppen säger ifrån när energin är slut. Det ska man lyssna på. Energinivån beror på bl.a. hur man sovit under natten. Har man sovit dåligt kanske energin redan är slut vid 12. Då ska man egentligen stänga ned för dagen och bara vila.

Nu fungerar det väl inte riktig så när man jobbar heltid, men att gå och lägga sig vid 1930 vissa dagar är inga konstigheter för mig.

Det är vad jag behöver. Vad min själ behöver.

En dag i taget och hur det ser ut imorgon vet jag inte, men jag tar det då.

Vägen tillbaka till ett liv utan mamma är lång och hård, men jag är tvungen att överleva och acceptera att mitt framtida liv för alltid kommer se ut så.

För Olivia och Petters skull.

Och min egen såklart.

Monky

Strax efter tio var vi på Filmstaden inne i stan och knep åt de bästa platserna längst bak i salong 8.

I veckan fick jag 4 biljetter till filmen Monky av en arbetskamrat. Postkodlotteriet bjöd på popcorn dricka o film.

Filmen var bra. Sorglig, rolig och tänkvärd.

Själva handlingen var väldigt kännbar då det handlade om cancer och livet efter detta.

Så visst grät jag både en och två gånger. Rätt bra också. Det blev så kännbart efter mamma. Men filmen var fin och bra.

Barnen gillade den då apan var söt och busig.

Nu sitter jag och försöker ladda för första träningen på nästan 4 månader.

Bara hoppas jag inte vaknar med halsont som jag gjort de senaste gångerna.

 

Lillasyster 35 år

9 december igår och min äldsta lillasyster fyllde 35 år.

Jag och barnen packade ihop oss, klädde upp oss och åkte dit.

Vi blev bjudna på tvårätters middag och syster är så fin att hon gör extra grejer åt barnen. För att de ska kunna vara med och äta. Inte alla som gör.

Märkligt att ha en lillasyster som är 35. Det betyder ju liksom att en annan är äldre. För alltid äldre.

Fina syster som blivit så stark på grund av allt vi gått igenom.

Som alltid ställer upp och är världens bästa att köpa presenter åt barnen.

Igår var det även sju månader sedan mamma gick vidare.

Jag tänkte inte så mycket på det. En vinst bara det. Olivia fick dessvärre ett bryt på vägen hem från stan förra helgen. Hon grät o grät i bilen och pratade om saker hon o mormor skulle ha gjort men aldrig hann med.

Sånt svider rätt bra i hjärtat flr det finns liksom inget man kan säga för att göra det bättre.

På tisdag blir snörpan 7 år. Så syster firade henne igår. Grymt snygga (coola) kläder fick hon. Man kan inte önska sig kläder av vem som helst… För man har inte samma smak, men syrran fixar det.

Vid nio drog vi hemåt och båda ungarna somnade i bilen.

Snart dags för Monky på Filmstaden och så lite julklappsinköp. 

 

Det kom ett mail

Det kom ett mail idag.

En journalist från en känd tidning hörde av sig och frågade om jag ville vara med i kommande reportage i deras tidning.

Nu ska jag hem och diskutera med Andy. Så får vi se om ni ser mig i en tidning nära er snart..

Första advent

Tanken var att åka på julmarknad på Alsters Herrgård idag,men när jag steg upp halv tio (!) tänkte jag bestämt att jag skiter i det.

Klockan 13 hade jag knappt fått tummen ur med att göra något. Förutom att skicka iväg gubbe på storhandling och Petter till skogs med vänner.

Så jag och Olivia drog igång pepparkaksbakning till julmusik. Efter att ha sett Hela Sverige bakar i onsdags tog jag med mig lite tips in i baket, vilket visade sig mycket välbehövligt.

Tre plåtar senare ansåg vi oss klara. Sista biten hamnade i munnen istället för att kavlas ut…. Det är tecknet på att man är klar.

Tanken var att vi skulle baka lussekatter men latmasken tog överhanden och det jag orkade med var att griljera en skinka.

Helgen blev kort denna helg då vi hade beordrad övertid på jobbet.

Väl hemma vid fyra slog det mig att det inte är många helger kvar till julafton. Och varje helg är uppbokad typ…

Fattar inte hur man ska hinna med allt fram till dess.

De julklappar vi köpt ligger inslänga i garderoben i hallen. Kommer inte ens in för att hämta en hammare, som jag behövde häromdagen.

Ren jäkla katastrof.

Och som om det inte vore nog så hämtade jag ut tre till paket idag. Madre Mia.

Och klara är vi inte.

Men ja ja… Det är en dag imorrn å…

Nu natten.

Godnatt 💕

 

Julpynta med gammalt och nytt

Igår bar Andy in våra jullådor från garaget. Två av dem fyllda med samma gamla tomtar som tidigare år. En av dem fylld med min del av mammas julpynt.
Det var tungt att packa upp idag. Petter hjälpte mig att ställa ut allt på golvet så vi såg om det var något vi inte behövde ha.

För varje tomte, varje duk högg det till av nostalgi och minnen.

När jag strök mammas stora duk till middagsbordet kom en doft av mamma. Första gången höll jag på att tappa strykjärnet. Doften slog till mig och slog ut min hjärna för några sekunder. Smärtan blir total.

Sansade mig och strök vidare.

Plockade upp mammas julby Petter var så fascinerad av och satte ihop i köket. Pratade med Petter under tiden och han mindes att mormor hade haft den i vardagsrummet. Han mindes även att det fattades en del som skulle vara på bron.

Plockade ned de vanliga inredningen i julkartongerna och bytte ut mot tjocka tomtar med långt skägg. Satte ljus i den nya betongljusstaken och satte upp de nya ljusslingorna i fönstret.

Flyttade på mammas kort och satte i bokhyllan.

Hugg i magen.

Lade på duk från barndomshemmet på köksbordet och fick ett hugg i hjärtat.

Alla minnen man har är bara de man får.

Vi kan aldrig skapa nya med mamma. Kan bara vårda de man har.

Jag är nervös för att fira jul. Vet inte hur smärtsamt det är.
Vi är en intakt familj, min egen, jag, Andy och barnen.

Men på mammas sida är vi skadade. Mer än vanligt just nu.

Hur ont det kommer göra den 24 december vet jag bara då. Min psykolog sa till mig att jag inte ska ta ut smärtan redan nu, för jag vet ju inte hur det kommer kännas. Men jag är sån, att jag tar gärna ut saker i förskott. Har alltid varit sån.

Det är svårt att ändra på något man levt med i 40 år.

Men jag försöker, annars förgör jag mig själv. Jag försöker att inte leva i framtiden innan jag är där.

Men jag är nervös och rädd för att fira jul. Rädd för att smärtan ska ta över glädjen. Rädd för att det ska ta bort udden av julkänslan.

 

Ikväll pyntar vi julgranen och låter Olivia sätta stjärnan på toppen (mycket viktigt då Petter gjorde det förra året).
Vi har laddat fina Mon Amie skålarna från Bagaren och Kocken med mandel och russin inför glöggmys till Idol. Visste ni att Mon Amie är formgivna av Marianne Westman… Marianne var min mammas namn. Känns som mamma är i varje hörn och varje vrå i vårt hus och ikväll dukar vi upp en kopp glögg till henne.

Precis som hon sa själv.

Nästa gång ni fikar, tänk på mamma då och duka fram en kopp till mig. Kanske hör ni då någon som säger ” Finns det något till kaffet?”