Det var ju semester sa vi

Bestämde för några veckor sedan att jag skulle ta semester torsdag fredag denna vecka. Ingen speciell anledning utan för att jag kunde och ville ge barnen lite extra ledigt.

Dessutom märker vi av skillnad på dem efter vi har flyttat fram klockan. De är grymt svåra att få upp på morgonen. Olivia är som en tonåring som knappt går att få liv i. Petter sprang tillochmed upp för trappan igen och lade sig i förrgår för att han var så trött.

Lite är väl vårt fel. Vi föräldrar. Vi har en tendens att ändra om deras sovtider vid ledigheter. De får vara uppe längre på kvällen… Mycket för att vi vill sova längre på morgonen.

Så igår var de uppe längre med baktanke från mig.

Så vad händer?

Från fyra imorse låg jag och var kissnödig. Vägrade gå nedför knarrig trappa med risk för att väcka barn och bli väckt själv.

Vid sju vaknade peppe pigg som en lärka och gick ned själv. Ropade efter ett par minuter att han var klar med kisset och bajset. Så det var bara att gå ned.

Så vad är planen idag då?

Har tänkt att vi ska gå ut och kasta frisbee och gå upp i skogen en sväng.

Ikväll är det träning. Tabata. Men tills dess hänger jag med barnen som vaknade tidigt.

Såklart.

Att komma över träningströskeln

Jag har lyckats hålla igång rätt så aktivt i fyra fem veckor nu. Tre ggr i veckan cirkus. Skulle gärna vilja köra en dag till, men känner mig ”tvungen” att ta ngn mer kväll hemma. Varför vet jag inte. Det är väl ett styng av det dåliga samvetet igen. Mot Andy.

Att han får ta läggningen av barnen, som jag vet inte är något problem.

Så vad egentligen är mitt problem?

Igår var jag påklädd och klar för att köra zumba. Fick en ond aning och kollade Facebook innan jag gick iväg.. Visst var det inställt.

Inte okej för en hjärna och kropp som ville träna.

Så jag letade fram två lätta zumbapass på Youtube och körde i köket.

Det går emot alla mina principer. Jag. Tränar. Inte. Hemma. Punkt.

Vill inte att Andy ser mig. Eller att barnen stör. Träningen är min egen grej. Så ärre.

Men igår stod Andy och barnen och gympade bredvid. Kände mig som Susanne Lanefeldt utan stringbaddräkt när kan skumpade upp och ned i köket.

Dock inte bekväm.

Stängde till slut in mig i badrummet och fortsatte. Där rullade en torktumlingsmaskin så svettades lite väl mycket för mitt eget bästa.

Efter 30 minuter gav jag upp. Då var både jag och badrummet lagom fuktiga.

Idag insåg jag att det är ett 30 minuter hög intensivt burnout pass klockan 20.

Åtta!!

När fan tränade jag åtta sist? Aldrig hänt typ.

Men nu är jag rätt så sugen på att faktiskt dra iväg.

Så hinner jag drar jag iväg.

Vad blirre..

Men nog sjutton är det skönt att vara över träningströskeln och ha fått det till en vana igen.

Imorgon är det dag 100 utan godis och efterrätter. Weho

Inte en bra dag för katastroftankar

Att leva med katastroftankar när världen ser ut som den gör, är svårt. Idag är en värre dag än andra.

Jag har svårt att se att det goda kommer segra, när de onda inte skyr några medel och tillochmed kan döda barn.

Jag mår illa.

Har ont i bröstet och är rädd för framtiden.

Hur kan man värja sig? Vad gör ledarna i världen?

Hur sätter man stopp?

 

Släppa taget men ändå inte..

Älskar att Andy lovade barnen att få vara ute själva och leka. Bara om de höll sig till framsidan.

Jaja bedyrade två bedårande barn och gick stolta ut. Själva.

Å här sitter han i trappen och spanar..

IMG_20160328_172427

Mot dag 100 utan socker

På onsdag har jag inte ätit godis på 100 dagar. De flesta dagar går svinbra. Andra lite sämre. Igår var en sån dag. Barnen käkade påskgodis och bl.a. Plopp. En av mina gamla favoriter.

Petter ville inte äta upp och gick och slängde halva.

Aj som fan. Där högg det i min sockertarm. En del av mig ville så gärna käka upp resten och slänga det där torra kexet jag höll i handen.

Gick iaf och slängde godiset och käkade upp det sockerfria torra kexet jag höll i handen.

Var tvungen att börja sortera tvätt för att få något annat att tänka på.

Idag känns det bättre och det känns jäkligt gött att kunna säga ”nej tack jag äter inte godis”  till folk som bjuder.

De blir förvånade och chockade mestadels. En del frågar varför. Jag äter ju inte ens efterrätter heller.

Men det började som en utmaning till påsklovet och nu är vi där. Hundra dagar har snart gått och jag får se hur länge jag fortsätter.

Har inte gått ned ett gram med utmaningen, men det var inte heller tanken. Jag ville må bättre och sockra ur mig. Jag gör det någon gång per år.

Känner mig piggare och gladare.

Och ofta inte ett dugg jäkla sugen.

Heja mig.