Plastbanta hemmet

För en tid sedan började jag plastbanta hemmet. Jag började plocka bort de svarta stekspadarna från köket och bytte ut dem mot träslevar, men oj vad svårt det är att få tag på rejäla bra såna!

I barnens lekrum slängde vi ut en hel del plastmat. Vi har egentligen från början verkligen bara velat gett barnen träleksaker, rejäla bra grejer, men av olika anledningar har vi nu mängder av plast. Vissa plaster är ju värre än andra.

Värst är mjuka plastleksaker, så de tog vi i en påse och slängde helt enkelt.

Vi har sedan tidigare införskaffat en del fina trämatvaror från Krabat bl.a.  Barnen älskar att leka affär och ordna kalas för varandra, och visst ser det ”fräschare” ut med trä än plast?

Bakelser i Trä Kakfat med Bakelser

Kanske lite mer hårdsmält, men vad tusan.. mat som mat.

Snart har vi en födelsedag här hemma (december) och jag har börjat kika runt lite bland leksaker och annat mer välbehövliga saker. Kommer fortsätta önska henne träleksaker, för vi har mer saker som ska slängas ut och kasseras. Man får ta lite i taget, byta ut så de kanske inte märker allt.

Plastleksakerna har de faktiskt inte ens sagt ett ljud om.

Det känns ändå rätt gött att göra det.

Tror man skulle få en chock om man insåg hur mycket gifter det fanns i ett hem och hur mycket strålningar man får i sig överallt ifrån.

Men man kan ju inte flytta berg, men kanske jämt litte småsten.

10 cm delning i magen

De senaste månaderna har det varit lite turbulent här hemma återigen.
När jag var på Barnmässan i mars, kollade jag om jag hade en delning i magen. Jag hade en liten delning och fick order om att inte göra situps, plankan och liknande.

Då Andy genomgått 2 operationer, varav 1 var en stor bukplastik anade vi att han oxå kunde ha en delning. Detta på grund av att han mådde dåligt efter träning, magen tappades och buktade ut vid plankan.

Vi konstaterade att han måste kollas. Han gick iväg och fick uppgift på att han hade en delning på 4 fingrar (jämför med mig som hade en tumme). Han fick strikt träningsförbud. Ingen mer löpning, situps eller hård styrketräning som han hade kört. Det var absolut inte bra.

Han fick börja om från 0. Under 0 i stort sett. Bara stärka de inre magmusklerna med enkla magövningar.

Han har gjort det under flera månader, men mår verkligen inte bra. Vi har anat att det inte står helt rätt till i magen, det kan ju inte vara helt okej att ha en delning med 4 fingrar!

Han går med dåliga tarmar, trötthet och kämpar varje dag med att försöka dra in magen så inte tarmarna ligger precis mot huden. Detta tär på både honom, mig och oss såklart. Det är alltid tufft att se någon man tycker om må dåligt.

Till slut fick jag nog och tjajtade på honom att ringa läkaren. Något hade ju uppenbarligen hänt efter senaste bukoperationen när de ställde ”rätt” den tidigare magmunsbråcksoperationen.

Att leva i Sverige och ha en fungerande sjukvård, innebär en väntetid på 3 månader för att ens få ett besök.
Efter drygt 2 månader tjatade jag till mig att han skulle utnyttja sin vårdförsäkring genom jobbet, vilket gjorde att han fick åka till Stockholm veckan efter till en ledig läkare.

Läkaren bokade in honom på ultraljud, vilket han var på idag. Där stod det klart att han har inte mindre än 10 cm delning i magen. Alltså värre än vad vi trodde. Inte konstigt att magen inte hänger med.

Hans magmuskler har inte gått ihop efter senaste operationen och antagligen på grund av att hans bindväv är borta, som drar ihop magmusklerna.

Och är bindväven borta ligger tarmarna direkt mot huden. Det fattar ju vem som helst att det inte är bra. Inget som skyddar.

Nästa vecka är det besök hos kirurgen för att antagligen boka operationstid. Jag hoppas att detta blir den sista. Vi har kämpat i 4 år med detta nu och det känns som en jävla ond spiral.
Men vad gör vi om han inte får en operationstid? Det är ju inte patienterna som bestämmer om man ska få bli opererad eller inte. Det är ju läkarna och har vi enorm jäkla otur får vi bekosta det själva då de kanske anser att det är en plastikoperation och då kostar det 100 000 kr. Vem har de pengarna undanstoppade? Till en operation?

Men jag är beredd på strid. Att kämpa för hans sak. Vår sak.

 

Jag blir ledsen när jag läser hans läkarjournal, om allt han gått igenom och blivit ignorerad.

Fy fan.. han gick 2 år med att inte kunna svälja mat och till slut inte ens vatten på grund av att det hade bildats en ärr-ring runt matstrupen efter magmunsbråcksoperationen. Vi fick tjata oss till en operation där de då sa ”Oj. ja Det här skulle vi ha opererat tidigare”.

2 år!! Jag hade aldrig fixat det. Att se den smärtan han hade varje gång, var hemsk. Jag led med honom. Jag led med honom när han försökte hålla god min inför barnen fast smärtan var extrem.

Nu har vi ändå kommit igång med den förhoppningsvis sista operationen i detta kapitel. Sen får det vara bra. Han måste få må bra. Vi måste få må bra.

4 år.. mer än hälften av den tid vi varit tillsammans.

Håll tummarna för oss nästa onsdag.

Sjukling

I måndags vaknade jag upp till ont i halsen, tänkte att det kunde vara att jag sovit dåligt i helgen och därför fått ont i halsen.

Det eskalerade under dagen och på kvällen kunde jag knappt prata. Halsen var så pass svullen att jag trott att jag fått halsfluss.

Under natten kom febern och hosta.

Så influensan är ju ett faktum.

Så jäkla tråkigt.

I och för sig var det nog ca 1 år sen jag var sjuk sist, när jag fick helvetes afteblåsorna, så visst kan jag väl vara glad för att det gått så länge.

Men det är ju så typiskt att det kommer när man inte riktigt har tid. I måndags kväll hade jag sett framemot att gå på ett zumbapass med en gästtränare – ställde in.

Idag hade jag bokat in mig på vidarutbildning för skyddsombud på Loka Brunn i två dagar – ja här sitter jag i soffan och är sjuk.
Så självklart är det inställt.

Man blir less men kan inget göra.

Inne på andra dagen i sängen. Halsen värker, feber och hosta på morgonen.
Igår var Petter hemma med rejäl förkylning, så Andy fick vabba. Fanns inte en chans att jag skulle kunna klara av det i mitt stadie.

Olivia kom från dagis var arg och hade ont i hela kroppen. Gick in i extrarummet och lade sig och somnade. Då var klockan 17. Sen sov hon till Andy väckte henne nästa morgon.
Trodde självklart att hon höll på att bli sjuk, men hon vaknade på ett strålande kvittrande humör, så lilla vännen behövde verkligen sova 13 timmar.

Don´t we all sometimes?

Idag blir det inte många knop här hemma. Jag plöjer filmer och serier och svettas ihjäl mellan varven.

Ha en bra dag.

Klä upp barnen till dagisfotograferingen?

Nästa vecka är det dags för dagisfotografering igen. Enskilda kort och syskonkort.

Jag hör till dem som tycker det är kul att klä upp barnen inför dagisfotograferingen. Kanske ha några nya kläder och fixa till dem i håret. Vår dagispersonal är dessutom så pass goa att de erbjuder sig att fixa till håret innan om man vill, fixa fläta eller annat. Byta kläder på dem inför allt.

Förra året var Petter rätt långhårig, men iår har jag ju klippt en frisyr på honom. Så ska försöka fixa hans frisyr. Jag har även beställt nya kläder från me&i  som hinner komma innan. Petter tänkte jag ska ha denna:

cars Henley shirt eller circle dino

och Olivia:

dotty leggings

Kanske så himla onödigt att köpa nytt, men jag gillart. Hur ofta klär man upp dem och gör dem extra fina? Och hur ofta får man det på bild ;)

Så nu passar vi på. Sen är det väl skitsamma om de ser ut så dagligen på dagis eller inte.

Extra fina en dag på dagis gör ju inget.

Vad gör man med alla riskakor man gett sina barn då?

Idag gick Livsmedelsverket ut med att man inte ska ge barn under 6 år riskakor alls. Riskakor innehåller höga halter av arsenik och ska därför endast ges till barn över 6 eller vuxna. För de tål tydligen arsenik bättre…??

Men man blir ju orolig som förälder. Inte för de riskakor som man inte kommer ge dem, men för alla riskakor som de faktiskt ätit.

Våra barn har varit tokiga i riskakor och det har varit en bra grej att ge som mellanmål eller vid sjukdom. Jag kan nog inte ens räkna hur många paket de tryckt i sig genom deras första levnadsår.

Så det känns ju precis för jävligt.

Hur mycket arsenik har de i sina små kroppar?

Har vi gett dem cancer nu?

Usch.. .känns så jävla obehagligt.

Bra att de varnar, men jag vill även veta hur farligt det är att faktiskt äta dem. Ja alla man ätit bakåt i tiden. Måste vi kolla barnen? De har ju liksom ätit riskakor sedan de var ett år.

Känns inte bra i magen.

Hur tänker ni?

Att gråta till ett banklån

Jag och Olivia var på spontanbio idag – Insidan Ut.
En av reklamfilmerna var för Santander, ja ni vet den där reklamen där pappan springer maraton  i Tokyo och Santander ville hjälpa hans barn att heja fram honom i loppet.

Ni vet den här reklamfilmen:

Jag  börjar såklart gråta. För det är ju så fint, fast så himla oäkta liksom.

Jag fattar ju att allt är riggat, att det inte är äkta känslor, men det ser ju så gulligt  och fint ut, MEN när man sitter där och gråter (för idag kom det riktiga tårar) då tänkte jag på att jag satt och grät till att han tagit lån och får betala tillbaka till en ränta på  3,95−12,95 %

Då kändes tårarna lite mer onödiga…

Varför är det så svårt att fylla på barnens extrakläder?

Jag tycker ofta jag har koll på barnens extrakläder på dagis. Jag är den som lägger fram kläderna på morgonen och ser ifall de kommer hem med andra än på morgonen.

Räknar ofta ut i huvudet hur mycket det är kvar och fyller på när jag anar när det är slut.

Men så kommer de dagar då jag är borta med jobbet. Kanske två dagar. Helt plötsligt är kollen borta och även extrakläder i lådorna.

När jag hämtade ungarna häromdagen fick jag sätta Petter Olivias kattights och ett par trosor. Petter hade av någon anledning bara långärmade tröjor i sin.

Petter gillade väl inte direkt trosor men kattights gick bra. Rätt skönt att ha tights på sig.

Värre hade det varit om de varit rosa. Då hade han tvärvägrat.

Så nu låter det väl som jag skyller detta på Andy.

Japp så klart. Han har ingen koll. Han ser inte om barnen har andra kläder på eftermiddagen mot vad de hade på morgonen.

Haha

Fröknarna kan säga till honom att vi ska fylla på lådorna när han hämtar barnen, men han har glömt det när han kommer hem.

De där lådorna med extrakläder måste vara ett av de mest påpekade sakerna för fröknarna utöver märkning av kläderna då.

 

 

Nostalgifredag

Vi kände oss lite nostalgiska igår och började kolla in gamla kort och videos på barnen när de var små.

Vi insåg snabbt att de varit extremt söta, nästan overkligt ni vet.. och att vi faktiskt varit extremt trötta.. nästan overkligt.

För hur förklarar man annars denna bild?

SAM_3435 (1)

eller varför inte den andra varianten?

SAM_3438 (1)

Det här är verkligen en wakeup call för alla er som tycker vi ska skaffa fler barn. Sluta tjata! Kolla in ringarna .. de grå påsarna, nästan svarta under ögonen. Gissar på att jag sov 2-3 timmar om natten här. Vilket jag fortsatte att göra de kommande 5-6 månaderna efter det också. Det kom att öka till 5 timmar sedan.

Och visst kniper det lite extra när man ser dessa bilder och man tänker på att man inte kommer att uppleva det igen.

IMG_0191

IMG_0268

IMG_5267

IMG_5220

Och sen kommer man tillbaka till verkligheten igen..

IMG_3513

IMG_3532

Muffinskroppen vinner!… ?

Imorse tog jag fram ett par jeans jag absolut visste var för små redan när jag tog fram dem. Alltså vi pratar iallafall 2 storlekar för små.

Lik förbenat lade jag dem i handen och gick ned till toaletten.

Märkte redan när jag kom till vaden att… det här kommer bli.. tajt.

Olivia satt och kissade under mitt kommande gymnastikpass. Jag drog, slet, gjorde knäböj, brysselstegen, höftböjaren.. you name it .. jag gjorde det.

Till slut sa Olivia:

– Mamma…. du kan inte ha dem där.

öh.. say what.. tog i lite extra och slet av en skärphälla.

Men på kom dem och jag bara .. In your face child. In your face Olivia.

Att jag kände mig som en stoppad korv med blodstopp förtäljer inte historien.

Kanske är denna bild något som Katrin Zytomierska vill använda i sin kampanj mot muffinskroppar?

DSC_0338

The Google Mother

Här hemma har vi gått in i en fas av frågvishet. Olivia är nyfiken på allt, vill veta allt. Hon är vetgirig ut i fingerspetsarna. Hon närmar sig 5 år, så jag antar att det hör till.

Men något som inte hör till är att jag inte kan alla svaren. Jag känner mig som en 5-åring i huvudet stundtals, fast ibland även väldigt EXTREMT smart.

”Vad äter rävar?”
”Vad är jordklotet. Var ligger det? Vad är rymden? Hur sitter jorden fast där?”
”Hur kommer bebisar in i magen?”
”Varför dör man?”
”Varför blir pojkar längre än mig?”
”Varför döpte ni Petter till Petter?”
”Vad ska jag jobba med när jag blir stor?”
”Varför kan vi inte flyga och varför har vi inga vingar?”

Alla dessa frågor.

Stundtals känner jag mig skitsmart, för jag kan faktiskt svara på Hur bebisar kommer in i magen. Jag kan den – Ingående. Jag kan berätta den i detalj.. om hon vill.

Men vissa frågor kan inte ens jag svaret på. Hur förklarar man hur rymden fungerar när man inte ens vet det själv?

Jag kommer inte ihåg vad rävar äter eller hur många svampar det finns.

Men jag är en riktigt Googlemother. Jag älskar google. Förlitar mig blint när min hjärna skrumpnat.

För jag vill ju inte säga fel eller säga en massa hittepå så hon går iväg till sina vänner och säger helt fel saker och de skrattar åt henne.
VE och FASA

Nej tacka vet jag Google.

My alternative brain.