För ett år sen sa vi farväl.
Jag kommer aldrig glömma dagen för ett år sedan.
Jag minns hur gårdagen var. Hur du viskade till mig när jag kom ”Det är dags att åka nu”.

Det var det enda du viskade på hela dagen. Resten av dagen sov du.

Jag förstod. Mina syskon förstod.

Slutet var nära.

Vi var där hela dagen. Försökte vara normala i det onormala.

Försökte hålla skenet uppe för varandra och bibehålla den värme vi haft med mamma genom hela sjukdomstiden.

Mamma fick tjocktarmscancer med bred spridning till levern. Har man spridning till levern när det inte går att operera blir man bara tröttare och tröttare. Man upplever inte så mycket smärta utan faller bara mer och mer i sömn.
Det var ändå en ljusglimt i allt mörker. Att mamma faktiskt inte hade särskilt ont.

Jag och min lillebror åkte in tidigt till sjukhuset den morgonen 8 maj 2017.
Vi hann bara till receptionen när de ringde från avdelningen och sa att det var nära.

Vi började springa i korridorerna och ringde våra syskon med samma information vi precis fått.

Tysta stod vi i hissen och tog varandras händer med ett ansikte som blivit stelt.

Korridoren till mammas rum kändes extremt lång och de blickar som mötte oss av personalen sa bara en sak ”Vi beklagar”.

Vi visste inte vad som väntade oss när vi gick in och hade jag vetat hade jag kanske inte klarat av att gå in.
Det var inte längre mamma som låg där i sängen.

Jag sa till min bror att mamma redan hade lämnat. Kvar var bara cancern som envist försökte kämpa sig kvar för överlevnad.

Det konstiga ljudet som kom ur hennes mun. Stela händer. Halvöppna ögon men en död blick.

Jag var tvungen att gå ut. Hämta kaffe.

Sen var det som om min bror kände på sig att något var på gång.. Han sa bara att vi måste vara där. Mamma skulle ha gjort det för oss.
Så återigen sprang vi genom korridoren och in i mammas rum.

Ljudet hade upphört efter en smärtlindringsspruta. Kvar var bara andningen med stundtals andningsuppehåll.
Som blev längre och längre.

Jag visste vad som var på gång då jag läst foldern som läkaren gett mig om Livets slutskede.
Så jag reste mig upp och öppnade fönstret bakom oss, så själen kunde lämna. Så den kunde åka ut.

När jag satte mig sa jag att vi älskade henne och att vi skulle klara oss.
Sen var det slut.

Som om hon väntat.

Klockan i rummet stannade.

Och så gjorde även livet.

Det var så märkligt allt. Att se livet försvinna ur en människas kropp. Att se den man älskar mest på jorden förutom barnen, ligga där i sängen, fast ändå inte. Att se henne försvinna.

Att höra sista andetaget. Att vara med. Att säga att det är okej att släppa taget, att åka. Fast man bara vill skrika ut NEJ FÖR HELVETE STANNA KVAR. JAG KLARAR MIG INTE. BARNEN BEHÖVER DIG. VI BEHÖVER DIG. FORTSÄTT KÄMPA.

Men man får gå emot allt man känner och säga det man visste att mamma behövde höra.

Resten av dagen var jag i chock. Jag kunde knappt gråta. Jag blev fixaren.
Ringde släkten, käkade som vanligt.
Tog hand om barnen och tröstade andra.
Pratade med sköterskor och annan personal.

Medan personalen gjorde mamma fin och tog på henne de kläder hon själv valt ut hon ville bli begravd i, fick vi syskon sitta i ett rum avsett för sorgearbete. Vi fick mackor, kaffe, saft och kakor. Precis som vid en förlossning.
Livets cykel.
Syskon kom och vi omfamnade varandra. Grät och stirrade. Jag kunde fortfarande knappt gråta.
Efter en stund var mamma klar.

Vi gick återigen in och fick säga farväl.

Mamma.

Jag minns att jag satt där på en stol och tittade runt omkring i rummet. Det här var mammas liv. Omtyckt och älskad av alla som kände henne, som ville ha henne kvar i sitt liv.
Hela rummet var pyntat med teckningar som barnbarnen ritat med hjärtan och texter om hur bra hon var.

De hade gjort henne fin, som hon sov, fast låg där och log.
Jag minns att jag pussade henne i pannan och hur iskall hon redan blivit.
Känslan i läpparna var otroligt stark och märklig och satt kvar i flera dagar efteråt.

Barnen kom och fick även dem säga farväl till sin mormor.
Olivia var inne flera gånger och ibland själv, för hon ville prata och berätta saker för mormor.

Älskade ungar.

Vi fick tömma mammas lilla rum på hennes tillhörigheter och sen gick vi till hennes lägenhet tillsammans.
Min chock satt i under flera dagar. Fixaren i mig hade tagit över.
Kanske var det därför sorgen satt i mycket längre. Hårdare. Jag vet inte.

Idag är det ett år sedan.

Jag kan inte förstå att det redan gått ett år. 365 dagar.

Vissa dagar har varit rent för jävliga. Att jag trott att jag kommer aldrig klara av detta. Jag har gråtit så mycket att magen gjort ont. Att ansiktet varit svullet.
Ett tag gick det ett par månader utan att jag kunde le, att jag inte kunde skratta.
Jag trodde ett tag att det var för evigt förlorat.

Men så står jag här. Stundtals enormt mycket starkare. Stundtals extremt svagare då min förebild, min stöttepelare, den som trodde på mig mest har försvunnit.

Jag hade aldrig klarat av resan själv om jag inte hade haft min Andy, mina barn, mina syskon, pappa, fina kusiner och ovärderliga vänner.

Smärtan finns idag. Den är påtagligt hård.
Ett år av sorg och saknad.

Vi älskar dig för evigt vår älskade mamma, mormor och svärmor.